70 kr

På lördagen gav Mårten (10 år) 20 kronor till en hemlös utanför Ringens köpcentrum och hoppade över lördagsgodiset, och på söndagskvällen tömde han sina fickor och gav 50 kronor - det sista av månadspengen - till kvinnan som brukar sitta utanför Konsum på Bondegatan. 

Under den här helgen har han alltså gett 70 kronor till folk som han upplever har det sämre ställt än han själv - och det är antagligen mer än vad jag har gett bort på liknande sätt under hela mitt snart 45-åringa liv.

Mitt försvar är att de är så många, ger jag en 20-lapp till en, sitter det tio till med 7-11 muggar på Götgatan och ropar "hej". Så jag tittar åt andra hållet och går förbi.
Och här missar jag två saker:
1) Att lämna ifrån sig pengar till den som tigger, är att erkänna och bekräfta dennes existens, som ett vänligt leende från en människa till en annan.
2) Vi som har är så oändligt långt många fler än de som inte har. Om jag ger till en, borde någon annan kunna ge till en annan.

Mitt löfte: Under veckan som börjar nu, kommer jag att lämna ifrån mig 70 kronor till någon av alla de som sitter och ber om pengar utmed Stockholms alla gator.
Gör det du också!

Barnhemmet av Cecilia Lidbeck

I går kväll och i kväll är det jag som har lagt barnen och jag har gjort det med glädje. "Barnhemmet" av Cecilia Lidbeck är en fantastiskt högläsningsbok, skriven i en lite högtravande, gammaldags stil, som gör läsningen förhöjd och de dramatiska vändpunkterna skarpa.
Handlingen utspelar sig på Edgar & Tekla Bjelkes Skolhem för Vanartiga barn, som är någon slags uppfostringsanstalt i ett gammalt Sverige (eller liknande land i norra Europa). Fjorton barn, några föräldralösa fattigungar, andra mer bemedlade, med föräldrar som inte står ut med dem längre, är inskrivna i skolan och framlever här sina dagar under stenhård disciplin. Orättvisorna är tydliga. Det är lätt för tioåringen att förstå att så här får man inte behandla barn och han lyssnar med uppspärrade ögon, utan att röra sig - fem, sex kapitel i ett svep, ta ett till pappa. Runt barnen är det mörkt. Ingen vuxen som kramar dem, ingen som bekräftar deras behov eller tröstar dem när de gråter i mörkret. Tre privata ägodelar får de ta med sig till skolan. Otto, som är föräldralös och har bott på skolan sen han var tre år - nu är han tio - har en, sin slitna och av nattlig gråt söndernötta nalle, Herr Brum. Och snart börjar barnen försvinna, en efter en, spårlöst. Barnen lägger märke till det själva, men de vuxna tycks inte ta någon notis om detta. De försvunna barnen förblir försvunna, okommenterade, som att de aldrig hade funnits.
Och som högläsare upptäcker man att barnen har somnat och man tar med sig boken ut i soffan och fortsätter läsningen själv.

Barnhemmet heter den alltså. Jag har googlat den. Inte mycket uppmärksamhet har den fått. Någon recension här, ett blogginlägg där, men en bok som är så gripande och spännande och välskriven förtjänar att läsas - eller bli läst för - varenda  unge mellan åtta och tolv. Så snälla, låna eller köp den. Och läs den.
Ni kommer inte att ångra er!