Måns och Marie, en bokserie om döden

I slutet av högläsningen av boken om Måns och Mari och vintern, känner jag ett uppdämt behov av att ropa DÖD eller eventuellt något runt ord. Minns ni böckerna? Genom fyra vackert illustrerade bilderböcker från tidigt 70-tal får vi följa syskonen Måns och Marie och deras märkvärdigt ansiktslösa beskyddarinna Matti genom årstiderna. En bok för varje årstid och allt hinns med, från en riktig julkrubba med Jesus i centrum, till en något avideologiserad, men ändå förstamaj-demonstration. Måns och Marie tar med vidöppna (i både bildlig och bokstavlig mening) ögon in allt det nya och fantastiska som sker när tidshjulet långsamt och vemodigt rullar framåt, ledda vid handen av Matti. Och trots att böckerna är kliniskt befriade från konflikter och problem, fyllde de mig med djupaste obehag.

Jag var rädd för den där Matti när jag var liten. Ingen annan karaktär i barnlitteraturen (inklusive Mårran) har haft en sån kyla och tystnad omkring sig. Det är som att varje uppslag skildrar ett långsamt koagulerande. I ett uppslag i Måns och Marie och Vintern, ser vi hur Måns (säkert med en klump av vemod i halsen) skottar snö och hur Marie står på förstukvisten och ler glatt. Matti finns också med i bilden, men om man tittar slarvigt, ser man henne inte. Det är först när man har verkligen tagit in scenen som hon plötsligt dyker upp, som något ont i en skräckfilm står hon halvt bakom en gardin inne i det varmt upplysta huset och tittar ut, med den dödsdömdes blick. Man rycker till och drar efter andan. Huden knottrar sig som läsare drabbas man kort av samma avgrundsdjupa sorg, som Matti tycks bära på. Vad är det hon vet, som inte vi vet? Kan det vara så att Måns och Marie bär på någon obotlig sjukdom. Att dessa fyra böcker handlar om deras sista år i livet. När löven blir gula nästa gång, ligger de på kyrkogården med Matti vid graven, allvarligt vårdande den med sitt raka gråa hår och sitt vackra avgrundssorgsna ansikte, lika blekt som snön som snart ska falla igen.

Så här skriver Kalle Lind om Måns och Marie i sin blogg.
Och här är ett inlägg av Enn Kokk.

klättring

Jag var på Stockholms klättercenter med sonen i dag.

Här finns vanliga klättrare, dvs vanligt folk som tycker att det verkar spännande att klättra upp fjorton meter på en konstgjord bergvägg.

Här finns också de som lever klättring.

De går klädda i linne så att man ser in i armhålan, luktar armsvett och har talk överallt.

För dem har inget intressant hänt i musikväg sen Manu Chiao

Fast mark under fötterna är inget naturligt tillstånd för dem.

För dem har klätterväggen egen puls. Den andas. Ska respekteras.

Detta är människor som bara kan uttrycka sig genom klättring.

För dem är klättring ingen hobby, det är ett ställningstagande.

En kompis tog en rolig bild häromdan som jag la upp som profibild på facebook. Jag sitter och ser fånig ut med en hund som ser lika fånig ut i mitt knä.

Den hade inte klättraren valt. Bilden handlar inte om klättring.

Alltså är den obegriplig.