lördag 31 mars 2012

om en människa som har funnits

Adolf Hitler hade en brorson som hette William Parick Hitler. Han föddes och växte upp i Liverpool och kallades allmänt för "Willy" eller "Paddy" Hitler.
I slutet av 20-talet flyttade han till Tyskland där han försökte etablera sig yrkesmässigt. Han trivdes aldrig, men hade fortlöpande kontakt med Adolf, som han lite förstrött försökte utpressa i syfte att nå en bättre position. 1939 ville man att han skulle byta sitt brittiska medborgarskap mot ett tyskt, men då blev William rädd och tog sig ur landet. Senare flyttade han till USA och tog värvning i flottan. Han stred till och med under andra världskriget, blev sårad och fick medalj.

William hade en halvbror. Heinz Hitler. Betydligt yngre. Han var heltysk och dog i fångenskap i Ryssland 1942.

Mot slutet av 40-talet gifte sig William och bytte efternamn till Stuart-Hutton. Namnet Hitler var ju rätt belastat vid det laget. Inte som under det glada 20-talet, då den unge och eventuellt håglöse William drog runt i Liverpool och introducerades i nya sällskap som "Paddy" Hitler.
1949 fick han en son som han döpte till Alexander Adolf.
William Patrick Stuart-Hutton dog 1987. Hans änka dog 2004.
Men sonen borde ju leva än i dag.
Alexander Adolf Stuart-Hutton.
Som lika gärna skulle kunna heta Alexander Adolf Hitler.

Allt det här har jag lärt mig genom wikipedia. Jag hoppas att det finns mer att läsa om William Patrick Stuart-Hutton, för det finns en rätt bra historia att berätta där. Jag undrar ju hur han var? Hur han såg ut? Hade han samma tunna ögonlock som Hitler, samma smala mun? Samma raka, lite abrupt avslutade näsa? Samma oroligt flackande blick - den där blicken som har slutat leta efter en vän och bara försökte identifiera fiender? Talade han om sin farbror ibland? Tänkte han på honom? (De hade ju haft kontakt, de hade tagit ansvar för varandra, som släktingar gör.) Hur levde han? Drog han från stad till stad, bytte jobb när det blev känt att han var Hitlers brorson? Eller skröt han? Söp sig full och blev obehaglig, skrek att han minsann visste hur man skulle ställa saker och ting tillrätta? Man skulle göra som uncle Adolf, kanske han sa, inte vara en sån mes, utan rada upp dem och skjuta ner dem.
Jag vet inte. Jag vill veta känner jag.

Just det - Hitlers hette från början Hiedler, men Adolfs farfar bytte namn efter en felstavning. Det finns inga vetenskapliga belägg alls om hur detta gick till och bara liksom läts passera, men min teori är att alla var så fulla hela tiden i Österrike-Ungern på 1800-talet.


Uppdatering: Kolla! Här är han - Paddy Hitler, men här känns han mer som en Will Stuart-Hutton. Samma panna, inte samma mustasch.


fredag 30 mars 2012

Gnetter

I kväll har jag genomlevt flera förnedringar.
1. Jag har tvingats luskamma mig, och trots att det inte fanns någon levande organism ALLS i min hårbotten, gått runt med huvudet inslaget i plastfolie och med någonslags olja rinnande ner mellan ögonen i en kvart.
2. I sagda utstyrsel tvingats ner i tvättkällaren, med fam Torsson/Sparrings samtliga textila föremål i famnen.
3. Betalat räkningar till alldeles för stora belopp.

Jag hatar detta.
Jag vill skita i allt det här.
Jag vill åka till Paris med Mimmi Torsson och sitta på utemöbler.
Jag vill bli rik och ha tjänstefolk.
Och vet ni -
jag tycker att det börjar bli dags för det nu också. Bli min tur.

PS: Alla ni föräldrar till barn som går i Skanskvarnsskolan i Årsta, avlusa för helvete era ungar en gång för alla, och skicka dem inte till skolan utan att vara 100% säkra på att de är absolut befriade från gnetDNA. För tvingas jag gå genom den här förnedringsprocessen en gång till, tänker jag deportera er alla till Älvsjö.
PS 2: räkningarna skyller jag ingen annan än mig själv för.

söndag 25 mars 2012

den 25 mars


Det är en blåsig, kall och snål morgon. Den 25 mars. Talltopparna utanför köksfönstret vrider sig som i smärtor i vinden. Alla färger har bleknat i det gråa ljuset där ute. Jag vaknade redan klockan sex i morse och tvingades upp i jakt på nässpray. Några av barnen vaknade och jag blev vittne till de där nattliga promenaderna som alltid slutar i min och Mimmis säng, så jag la mig i soffan och somnade där. Drömde oroligt med halvöppen mun. Vaknade med ont i magen. Mimmi hade redan klivit upp och åkt iväg. Kokade kaffe och rökte en cigarett på balkongen, med en vag känsla av annalkande katastrof i magen. Den dyker lätt på en, den där känslan, när det blir för tyst i lägenheten. Det är som att larmet och livet och småbråken håller den på avstånd. Jag tycker inte att det är en odelat negativ känsla. Den är bra på något sätt. Den tvingar en att vända blicken inåt. Att lägga facebook och twitter åt sidan, sitta ner ett ögonblick. Andas stilla. Inte fatta några beslut, eller dra några slutsatser. Bara vara stilla.

Nu har barnen vaknat. Jag kokar te och läser Hans Kronbrinks intervju med Carola i DN-söndag. Hon verkar också gå runt med en känsla av annalkande katastrof i magen. Hon är sprudlande och pratar om flera saker på samma gång. Det här livet vi lever. Tänk om vi hade alla verktygen. 

torsdag 22 mars 2012

Joseph Kony

-Pappa jag tänker på Kony.
Det kom som en sån fullkomlig överraskning för mig. Själv har jag inte tänkt på Kony någonting, förutom under de flimrande sekunder då hans namn har glidit förbi under ett samtal. Men Mårten går och tänker. Och jag frågar honom vem Kony är. En gubbe som kidnappar barn, säger Mårten. Och i vilket land bor han? Jag frågar, uppriktigt nyfiken, eftersom jag uppenbart pratar med någon som vet mer om Kony än vad jag gör.
-Uganda.
Sen berättar han att många av barnen inte ens har sett Kony, men att det är han som bestämmer över dem. Han säger att han inte vill prata om barnen, får då börjar han gråta.
Vi läste Jane Eyre i kväll, serieversionen. Oerhört välgjort (och oerhört välläst av mig måste jag säga). Historien vältrar sig i moraliska orättvisor, den vill kanske inte välta klassamhället över ända, men den skildrar ändå hur orättvist livet kan vara när man är ett litet och fattigt och maktlöst barn. Jag har inte läst sytrarna Brontë, men förstår nu varifrån tematiken till sådant som Rasmus på Luffen och Harry Potter kommer. Och dessa onda vuxna. Enskilda onda karaktärer, som barnhemsföreståndaren i Jane Eyre. Vuxna man skrämmer barn med. Dem minns jag inte från min egen uppväxt. De fanns inte i mitt inre karaktärsgalleri. Då var vi rädda för system, för kärnvapenkriget, för sovjetiska ubåtar, för att golfströmmen skulle ändra sitt lopp och Skandinavien frysa till is.
Jag vet inte vart jag är på väg med den här texten. Men det var bara något som slog mig. Nu finns det åter vuxna, verkliga personer, som man kan skrämma barn med. Enskilda individer som kan gestalta ondskan i ett helt system. När Mårten tänker på Joseph Kony får han ont i magen.
Om jag sa, "Lyder du inte nu, kommer Joseph Kony och tar dig", då skulle han lyda.
Som man skrämde barn förr med sotaren, eller med Satan.