torsdag 26 maj 2011

I skuggan av Bergman

Jag är sjuk som en treåring idag. Låg och darrade i feber hela natten och tvingades upp vid halv sextiden. Ont i ryggen, lakanen i oordning, uttröttad efter en natt med otäcka feberdrömmar som gjorde att jag vaknade en gång i timmen.

Tog tidningen och la mig i soffan. Var nära att kräkas när jag såg Ingmar Bergman på hela omslaget till DN. Vad har hänt tänkte jag, har det visat sig att han inte är död och nu har kommit tillbaka efter fyra års retreat för att göra en storslagen produktion på SVT-drama. Kräkreflexen fick jag nog pga nån slags ångest. Under febernätter tappar jag proportionerna, jag tycker att mycket låga ljud dånar, får för mig att vattenglaset vid sängkanten är lika stort som Globen etc. Proportionslösheten i den här nyheten om Bergman kändes som en vanföreställning. Man hade vikt två hela uppslag åt nyheten. Någon skrev att det var en världssensation. Varför då? Om inte Ingmar Bergman själv kände till detta om sin biologiska mor, spelar det väl ingen roll. Jag har tänkt på detta hela dagen. Fattar inte ens varför detta är en nyhet.

I slutet av nittiotalet gjorde man en sketch i humorprogrammet Detta Har Hänt, där Kajsa Ingmarsson imiterade Ingrid Dahlberg som berättade att man hade hittat en ny gren av släkten Bergman, vilket i sin tur skulle leda till "I skuggan av Bergman", en jätteproduktion som också skulle tränga ut alla andra dramaproduktioner under oöverskådlig framtid. Journalisten frågade varför och Dahlberg svarade. "Jamen det är ju fantastiskt. En helt ny gren av släkten Bergman. Den historien MÅSTE berättas."
Å vad jag skrattade.

onsdag 25 maj 2011

Rikard Norling, varför?

Jag brukar inte skriva om sport i den här bloggen, är inte så där jätteintresserad av idrott, men ibland flammar något slags intresse upp. Under fotbollsäsongen brukar jag till exempel alltid försöka följa AIK i allsvenskan. I början av 2000-talet var jag rätt så intensiv, hade årskort och köpte mig en liten AIK-nål att ha på kavajslaget (fruktansvärt svennigt, men det kändes bra). Nu, sen sen det har blivit allt stökigare på läktarna och jag har blivit äldre, är det mycket länge sen jag var på en fotbollsmatch senast. Det måste ha varit en match mot Malmö FF någon gång runt 2007 eller 2008, 2007 tror jag. AIK vann med två noll och jag hade barnen med mig. Vi satt på familjeläktaren och när AIK gjorde mål lyfte jag upp Mårten i luften och vi skrek. Det var en kul match, ett lyckligt minne, men redan på tunnelbanan hem började helvetet, då vi hamnade i samma vagn som ett gäng svårt aggressiva AIK:are som bara letade efter någon att klappa till.

Ni i varje fall. Mitt fotbollsintresse har svalnat betydligt sen dess. Men så når mig nyheten att AIK:s guldtränare från 2008, Rikard Norling, har skrivit på för Malmö FF.
Malmö FF!
Detta förhatliga lag, dessa ärkerivaler, med sin fula dialekt, sina löjligt ljusblå tröjor och sina gränslösa åskådare. Det finns lag jag kan relatera till, som jag kan önska välgång. IFK-klubbarna är sådana, Göteborg och Norrköping. Det känns bra i hjärtat när de vinner, om de inte vinner mot AIK.
Och så finns det klubbar som jag helst skulle se i division tre. Hammarby givetvis. Djurgården och så Malmö FF.
Varför Rikard?

tisdag 24 maj 2011

tittar på äntligen hemma

Om man är noggrann när man tittar och lyssnar, är uppmärksam på hur han andas ut genom tänderna, hör hur han är lite för glad på rösten och pratar till oss som att vi vore lite för små barn, tittar noga på de där fina rynkorna runt ögonen i solbrännan och lägger märke till hur hårt han lägger ifrån sig verktygen när han har snickrat färdigt, upptäcker man att Martin Timell innerst inne är mycket mycket arg.

söndag 22 maj 2011

försommarkväll

Nu blir det såna där kvällar igen, som man kan dö för och som jag antar är själva anledningen till att det finns posei och vemod och överhuvudtaget kulturella uttryck så här långt norrut. Försommarkvällar är liksom det goda i alkoholen, på mig har de en svårslagen är och nu-effekt, jag bryr mig mycket lite om morgondagen, kan sitta uppe hur länge som helst. Allt är bara frid, som Olle Adolphsson sjunger (fast i ett helt annat sammanhang). Man röker cigaretter, slår upp en liten romdrink fast det är arbetsdag i morgon, lyssnar på bussen som pustar upp för Sköntorpsvägen, kommer att tänka på sånt som man inte kommer att tänka på när man har helvetet uppe under näsan hela tiden. Det är detta man längtar till under hela året, meningen med livet är så kort, några kvällar i slutet av maj och början av juni, som att vara ung. Sen börjar allt om från början igen.

lördag 21 maj 2011

rädd att flyga

Motsatsen till flygrädd måste vara flygmodig. Jag är flygmodig. Åtminstone intalar jag mig att jag är flygmodig. Jag checkar in själv, via en sån där automat där man knappar in sitt bokningsnummer, blir helt fascinerad av att se sitt namn med titeln Mr framför på pekskärmen, och får boardingcardet utspottat ur en liten plastlucka längst ner. I säkerhetskontrollen uppträder jag nonchalant och skämtar mycket och högt, så att folk ska förstå hur löjligt jag tycker att det är med den här säkerhetsHYSTERIN efter 9/11. Drar dåliga skämt som: ”jamen jag ser väl inte ut som en terrorist” eller ”ska jag ta ut pistolen ur väskan, eller är det bara datorn ni vill se”. När vi går på planet, förefaller jag vara någon helt annanstans i tankarna. Jag pratar med mitt sällskap om något som absolut inte har med flygning att göra, diskuterar något viktigt, kanske från tidningen i morse, tittar mig tankspritt omkring efter en plats och ser till att sjunka ner i flygplansstolen så slängigt och vardagligt det bara är möjligt. Jag lyssnar inte på säkerhetsgenomgången, tittar inte, jag stänger av mobiltelefonen så sent det bara går, ibland ser jag till att prata i den, och när planet startar, accelererar och lyfter, tittar jag mig omkring, världsvant, lite uttråkat, och tar upp en bok. Oj vad flygmodig han, den där långa killen verkar, måste folk tänka. Han är nog i luften ofta, kanske är han rent av en flygpendlare, en van resenär, eller till och med anställd inom flyget.

Om man är van att läsa texter, kan en smula om dramaturgi och förstår hur man som skribent vill lura läsaren åt en viss riktning för att sen effektfullt göra en tvärvändning och därigom vinna en komisk effekt, har man redan räknat ut att jag är jätteflygrädd.

Innerst inne är jag jätteflygrädd. Det jag gör är att i sann KBT-anda försöka lära kroppen att inte bry sig om detta, jag agerar som om detta med flygning är lika ofarligt som att åka bil (det är ju ofarligare), och hela min koncentration ligger på att leka leken: flygvan kille flyger i dag igen. Och det funkar rätt bra. Tidigare gick min puls alltid upp när planet lyfte, men under den senaste veckan, när jag har varit med om fyra take-offs, har pulsen inte gått upp, jag har till och med lyckats förstå vad som står i boken jag läser, just när planet lyfter, vartannat ungefär, och flera gånger under de flygresor jag nu har genomfört, har jag kommit på mig själv med att faktiskt glömma bort att jag flyger. Glömma bort på riktigt. Men mina händer är svettiga och varje gång motorljudet förändras vaknar ångesten till. Mitt värsta är när planet börjar närma sig full höjd och styrman drar ner effekten ganska avsevärt. Motorljudet tonar ner gradvis och jag väntar oroligt på att det ska tystna fullständigt, hur vindens sus ska fylla kabinen, innan vi vänder nosen neråt och kraschar. Men så blir det aldrig, utan snart ligger motorsurret på en ny konstant nivå och jag kan slappna av igen. När det plötsligt blir gropigt och turbulent, söker jag flygvärdinnornas blickar, som för att kolla att ingenting ovardagligt har inträffat. Jag äter snällt och dricker tacksamt mitt kaffe, flera koppar, allt som distraherar mig från flygningen är bra, att dra bort den där lilla plastfilmen från juicen, att balansera kaffekoppen, att betala med kortet och skriva mitt namn på en liten streckad linje, allt detta gör att jag för ett ögonblick glömmer bort att jag flyger.
Och varje gång vi landar tackar jag gud. Aldrig mer ett flygplan.

Men detta märks som sagt inte. Det är min lilla hemlighet. För jag har bestämt mig för att jag inte är flygrädd. Jag är flygmodig.

onsdag 18 maj 2011

Sverker Lenas nakna fötter till frukost - nej tack.


Jag har så länge jag kan minnas dragits med en rätt svår och ibland överneurotisk fotfobi. När jag var liten gick jag aldrig barfota, Knappt ens när jag sov, Clownen Manne kunde jag inte titta på (han uppträdde alltid barfota) och att jag någon gång skulle ge någon en fotmassage (som farsan gjorde på morsan) var absolut otänkbart.

Nu här jag är 42 har det mesta av det där släppt, men inte så pass att jag kan äta min frukostfil samtidigt som jag blickar ner i den joggande journalisten Sverker Lenas smutsiga fotsulor, som prydde DN-kulturs framsida i morse, dessutom med en liten plåsterlapp på stortån. Ibland kan framsidan på DN-kultur (eller sporten) ta fullständigt andan ur en. Jag fick springa ut till badrummet och skölja ansiktet med kallt vatten innan jag kunde fortsätta min frukost. Nu med tidningen upp och ner.

Så DN, tänk på oss äckelmagade, eller fotfobiker, när ni väljer omslagsbild i fortsättningen. Er tidning är ju framför allt något man viker upp vid frukostbordet, och då är det ju så att säga, känsligt läge.

Tack!

Sexappeal inte längre prio 1

Polisen stod vid skeppsbron i morse när jag var på väg till SVT och informerade. "Du borde akta huvudet", sa de till mig och stack en folder i min hand. Jag kände mig dum, som en sexåring som har blivit tillrättavisad av grannens mormor. Ville säga att det är fult med cykelhjälm, att det handla om att väga mode mot säkerhet, att det bara är nördar som har hjälm osv, att jag är cool, osv (som en sexåring skulle ha sagt alltså).

Men så tänkte jag att jag kanske har haft änglavakt lite väl länge nu. Jag har ju trots allt tre barn och cyklar i trafiken varje dag, så på vägen hem gick tog jag vägen om en välsorterad cykelaffär.
Och valde ut en hjälm. Ful, men trygg.

Det är bara att acceptera: Sexappeal är inte längre prio 1. Å andra sidan är det inte så sexigt med hjärnskador och kommunikation via endast korta luftstötar i ett plaströr, efter en trafikolycka heller.

tisdag 17 maj 2011

Expressen: se hit - nyhetstips



polisen misstänker
TV-KOCK NÄRA SKJUTA GRANNEN
- jagade kråka i trädgården


Att Stockholmspolisens hemliga läcka till Expressen saknar sinne för nyhetsvärdering kan man ju på något sätt förstå. Men att Expressen också gör det..

Är inte detta att någon vid polisen bryter mot sin tystnadsplikt och ringer upp just Expressen varje gång en offentlig person är föremål för utredning, en mycket större och bättre nyhet?

Ja, visst, Expressen skulle behöva tumma på den urgamla principen att aldrig avslöja källan, för att kunna göra något av den. Men vad då, då? Det går ju knappast att hitta någon annan urgammal princip som Expressen inte har tummat på.

Så kör på nu Expressen. Var inga fegisar. Stoppa pressarna!

Paris

Det regnar ute och är + 8. När jag gick hemifrån sken solen från en absolut blå himmel, så jag klädde mig lätt och gick de tre kilometrarna in till stan. Nu ska jag gå hem. Orkar inte. Lägger ut några bilder från Paris istället. Rue de Rivoli. Mycke nöje.

måndag 16 maj 2011

Fyller år i dag.

Jag fyller år i dag. En fantastisk känsla. Det har jag alltid tyckt. Den 16 maj har verkligen en speciell klang i mina öron. Jag hajar alltid till när jag hör någon säga just det datumet. En mycket vacker dag. Lövsprickningen är i full gång, det är ofta vackert väder (inte i dag dock), häggen blommar, det går att hitta jordgubbar i butikerna.

I morse sov jag till och med räv en smula. Vaknade flera gånger och hoppades att de snart skulle komma. Första gången jag vaknade var klockan bara 05:26, jag kunde se det på mitt armbandsur. Var tvungen att tycka på lysknappen för att kunna läsa den. Jag vankade ytterligare två gånger innan det äntligen sjöngs. "vi är så glada i dag..", alla barnen och så Mimmi. Tårta hade de med sig ockå, och nu förstod jag varför jag absolut inte fick gå in i köket i går kväll.

Det fanns levainbröd, koos-apelsinmarmelad och västerbottensost på frukostbordet. Mitt bästa. Och så kaffe. Jag tog en cigg också. Kollade DN-gratulerar. Om någon kändis fyller år i dag? Men nej. Typiskt. DN-gratulerar verkar ha hamnat i orytm. I dag gratulerades Margareta Strömstedt som fyller 80 den 19 maj, alltså inte denna den magiska 16/5.

Allt går så lätt på födelsedagar. Man blir så snäll. Grabbarnas seghet framför TV:n tog jag med en klackspark. Klädde på dem utan att bråka, och klarade till och med av en större kris från Mårten utan att nästan svimma av av stress. Han fick hänga med till jobbet. Och ut på fika med en kompis. Som bjöd.

Och så facebook på det. Över hundra gratulationer, från över hundra av mina allra närmsta vänner. Oboy vilken självförtroendeboost. Ser redan fram mot den 16 maj 2012. Då fyller jag 43. I dag 42.

(sorry för slarvig skrivning. Stressad och lite uppe i varv. Fyller ju år som sagt. Måste hem och lägga kyckling i marinad.)16 maj 1976, jag fyller 7, glad men lite pollenallergisk.

söndag 15 maj 2011

Då går jag ur EU.

Eftersom ingen av er mina bloggläsare tittar på melodifestivalen, vill jag först ge en kort resumé:
Inför varje låt ska man ju presentera landet som artisten kommer ifrån. Detta brukar kunna bli ett nyskapande stycke TV:konst, om man ironisk alltså, där televisioriskt nytänkande och den vackra tanken om ett europa i fred där alla älskar varandra, där ingen svälter eller bor på gatan eller dricker eller skjuter heroin har resulterat i små trettiosekundersnuttar som är omöjliga att skilja åt och svårt ointressanta. Förutom när det handlar om det Sverige. Jo, för när den där lilla snutten OM OSS äntligen kommer, sträcker man på sig extra mycket, ber alla i rummet att hålla käften och höjer till max på TV:n. Det här vill man se. Hur ser man på oss ute i stora Europa, tänker man, vilken bild har TYSKA TV-KREATÖRER av oss svenskar?

Idén i år var att man skildrade folk från de olika länderna som bodde i Tyskland. En sloven som jobbar på varv, en fransman som är förlovad med en tyska, en estniska som jobbar som skidlärare. Jag kan säga att jag satt kvar framför TV:n bara för att se filmen om den där svensken. Vad kan de ha valt, tänkte jag. Kan de ha hittat en filmstudent eller en konstnär i Berlin, eller rent av en författare i München, kanske är det till och med någon jag känner. Så där satt jag. Och fick lära känna Erik, svensk hulligan och fyllo i vikingahjälm och obelixmustach och med svenska flaggan målad på kinderna, drickandes öl och skrålandes i någon slags parad i Köln. Tjosan. Det är så man vill se oss alltså. Okej. Då går jag ur EU.

Och hur det gick i tävlingen? Erik Saadie vann.

tisdag 10 maj 2011

i telefonkö

Jag sitter i telefonkö till CIGNA-life. Autogirot till min livsförsäkring har fått adhd och nu dras premien varje dag. Medan jag väntar spelas "over the rainbow" med Mantovanis symfoniorkester. Var 15 sekund bryts musiken, det blir tyst i en sekund - åh, nu kom jag fram - och så en röst: "du står fortfarande i kö, tack för att du väntar".

Det är ju intressant med den där musiken. Man får anta att den är speciellt och vetenskapligt utvald för att passa den nyss av anhörigdöd drabbade, medan hon eller han väntar. Den vaggar in en i nån slags tidlös tecnocolourbomull där James Stewart är för evigt 40 och skurken alltid åker fast i slutet. Man känner sig trygg. Jag föreställer mig att det är så här det känns att ta morfin.
Kom fram till slut. Inga problem. Felet åtgärdat.

Åker till Paris tidigt i morgon bitti. Ungarna ska vara hemma här med mormor och morfar. Jag saknar dem redan. Men vi ses ju igen på lördag. Detsamma gäller för bloggen. Tänker inte uppdatera från Frankrike.
A bientot.

söndag 8 maj 2011

med skägg


Så här vill jag se mig själv. Som en herde, en som bevakar flocken, har fört dem ner till vattnet för rening, och nu med lätt hand leder dem upp på land igen. Med skägg. Tror jag ska anlägga det igen.

lördag 7 maj 2011

Isfakir

Mimmi läste högt ur DN om Isafakren i morse. Isfakiren är 51 år gammal och har tydligen bland annat bestigit Killomanjaro iförd endast kortbyxor, sprungit ett marathonlopp i -20 grader införd endast kortbyxor, åkt upp till 1500 meters höjd med en luftballong och sen hängt utanför korgen (utan vantar) i endast ett finger och simmat under isen vid nordpolen i 6 minuter (i endast kortbyxor). För att ytterligare utmana vetenskapen planerat han nu att springa genom Sahara utan att dricka, och att bestiga Mount Everest - i endast kortbyxor.
Tjoho!
Man tänker..tja, vad tänker man...vad tomt...

värt att läsa

Som ett komplement till det som har skrivits i samtliga tidningar i dag. (men jag kommer ändå att skämta om att Ola LIndholm knarkar på El Mundo på måndag.)

Alfapet

Vi spelade alfapet i går, med Mårten. För husfridens skull blev vi tvungna att rucka lite på reglerna. Till slut kändes det som att spela alfapet med Idi Amin. Vi godkände allt. Mårten fick 24 poäng för ASKURAMATTID, och trots detta klappade han till mig sen när matchen var slut. Han var väl trött stackarn. Ville sova. Behövde inte borsta tänderna. Det var inte riktigt någon som vågade säga till honom att göra det.


torsdag 5 maj 2011

alla dessa bloggar

Jag fick ett mail från Kai Stavre i dag. Han har i dag uppdaterat sin blogg (bortsett från en länk till en annan blogg) för första gången på ett halvår. En kort dikt. Han är en sann minimalist. Skulle tro att han anser att han bloggar, men uppdaterat glest.

Huskorset har tagit paus sen den 30 april och Peter Barlach som 2007 glatt utropade att han skulle blogga tills han dog ("jag ska blogga tills jag dör") har antingen dött eller så var det bara något han sa, då när han hade flow.

Själv lät jag bloggen ligga nere i flera månader och nu kämpar jag varje dag för att hitta inspirationen. Men det går lättare och lättare. Jag får fler och fler uppslag, fler och fler händelser känns som bra uppslag till ett blogginlägg.

Det är nog ganska många bloggar som bara svalpar runt som spöken där ute, som får ett besök då och då, efter en hänvisning långt nere i något sökresultat på google. Jag kan komma på mig själv med att läsa bloggar som jag tycker är intressanta och värda att följa, tills jag tittar på datumen och ser att de inte har uppdaterats sen hösten 2008. Vad hände med bloggaren, tänker jag. Vet han eller hon ens om att den här bloggen ligger kvar? Är det kanske spöket av någon som är död. Jo för såna bloggar finns ju. Jag följde länge Lindas blogg, men gjorde ett kort uppehåll i läsandet. När jag kom tillbaka var Linda död. Bloggen ligger kvar.

Hösten 1998 såg jag ett inslag på det nu avsomnade magasinet Cyber, på SVT, som handlade om en kille som hade lagt ut egna tolkningar av Iron Maiden-låtar på nätet. Anton Gustafsson var djupt fascinerande, en fantast i ordets rätta bemärkelse, besatt av sin dator, Iron Maiden och att resa (keso gillade han också minns jag). Anton reste jorden runt flera gånger under åren 1999 och 2002, och gjorde noggranna reseskildringar som han la ut på sin hemsida. 2002 avslutade han tvärt en planerad jordenruntresa i Mexico, och åkte hem. Jag mejlade honom och frågade vad som hade hänt. Han hade blivit rånad. Hade tappat sugen. Nu skulle han plugga och ta tag i sitt liv, skrev han. I början av 2004 surfade jag in på hans hemsida igen, för att se hur det hade gått. Anton var död. Han hade tagit sitt liv i november 2003, men hemsidan ligger kvar.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Det var inte min intention att skriva om bortgångna bloggare när jag inledde den här texten. Men det är något i det som griper tag. Jag tycker att det är fint. Det kanske är det vi menar med evigt liv, nej, "ett liv efter döden". Att de fortfarande finns kvar, går att läsa, går att uppleva som levande igen.

onsdag 4 maj 2011

alla dessa lappar

Kväll igen. Tiden går för fort. Frukost och stress för att få iväg ungarna på morgonen flyter på något vis ihop med dagishämtning och disk av frukostrester och sen middagsarbete vid radion och P3:s tankesmedjan och mellan-middag-och-läggning-trötthet, läggning och så de här dyra timmarna mellan det att barnen har somnat och det att man själv ska dyvla in. Ibland tycker jag att vardagen är olidlig. Det finns liksom ingenting att se fram emot. Trött hela tiden, trött så trött. Det är dammigt på TV:n, på bokhyllor, smutstvätten blandas med lego, obetalda räkningar och lappar som ska skrivas på och skickas tillbaka till skolan. Alla dessa lappar. Det är som att hela skolsystemet skulle rasa samman om inte föräldrarna skrev på olika lappar och skickade tillbaka till skolan. Flera i veckan. Enkäter också. Kvalitétsundersökningar. Marknadsundersökningar. Räkningar som man inte har betalat. Och så blir man uppringd av en glad göteborgare som undrar om han får berätta om en ny pensionsförvaltare. Vill absolut inte sälja någonting, bara informera, har vi 5 minuter? Nej, vi hinner inte ens med att sortera ungarnas strumpor innan de hamnar i smutskorgen igen.

Nu sover Mårten intill mig. Han andas tungt. Jag blir lugn av sovande barn. Äntligen står tiden still. I två små timmar står tiden still, dammet skiter man i, telefonen ringer inte, och äntligen hittar man kraften att förtränga alla dessa lappar.

tisdag 3 maj 2011

frukost




Några bilder som jag hittade i kameran. Barnen äter frukost. Mårten och Alex sitter alltid i soffan och ser TV. Mårten spiller mjölk och ropar efter macka. Alex tar alltid filmjölk. Han är uppbyggd av filmjölk den pojken. Och lingonsylt. Stella stackarn är uppe lite före pojkarna. Hon börjar tidigt i skolan, sitter och darrar i köket och undrar om hon inte har feber. Det har hon nästan aldrig.

99,9

Efter DNA-tester slår man fast att det VAR Usama med 99,9% säkerhet. Jag undrar hur de kom fram till den siffran?

SVD förespråkar dödsstraff

Carl Bildts kommentar på att Usama bin Laden är död: ”världen är bättre plats nu. Rättvisa har skipats.”
Bra, då vet vi det. Carl Bildt förespråkar dödsstraff. Han är inte rädd att säga det längre. Sveriges utrikesminister har tappat huvudet en gång till. Och det är som att sen navy Seals (flottans sälar) stormade in i den där lyxvillan i Pakistan och sköt ihjäl fem personer (av vilken en kunde ha varit Usama) har de svenska moderaterna fullständigt sprungit vilse.
Följande finns att läsa på SVD:s ledarsida i dag:
USA byggde koalitioner och invaderade Afghanistan, där talibanerna skyddade Usama bin Ladin, och Irak, där arabsocialisten (sic!) Saddam Hussein förmodades kunna hjälpa andra terrorister med massförstörelsevapen. Men att slå ut skurkregimerna var inte nog.
Terroristerna var muslimer, men islam var inte fienden. Kriget kunde bara vinnas genom att medborgarna i den muslimska världen fick samma demokratiska möjligheter att styra sina liv som vi har i Väst. Rätten att välja bort förtryck och friheten att bekämpa fanatism.

Och så gungar texten på, i ett slags kombo av högstämd prosa a la speakerrösten till svensk journalfilm året 1941 och Amish hyllas USA:s utrikespolitik efter den 11 september 2001. Det finns problem visst, det medger man. Men:
Det kan låta banalt, men är det icke. Ståndpunkten att demokratin är universell är världsomvälvande. Den vilar på övertygelsen att individens rätt är okränkbar, och har utmanat alltsedan upplysningen. Sakta har den vunnit mark, men ännu lider en stor del av världen under ofrihet.

Visst är det högstämt? Visst undrar man om skribenten är nykter. Visst undrar man om skribenten ens har övervägt detta med de icke existerande massförstörelsevapnen eller den livsfarliga situationen som nu har uppstått i Irak. Och värre blir det. En av slutklämmarna låter så här (smaka särskilt på slutmeningen "nu kan han inte göra mer ont". Det är som i en saga av Bröderna Grimm ju):
Att bin Ladin har kunnat löpa fritt så länge har varit en plåga. Hans organisation har brutits ner, hans medhjälpare har fångats eller dödats, hans dödliga förmåga har snöpts – men han själv har gäckat ödet. Nu kan han inte göra mer ont.

Och detta på grund av att man efter tio år har spårat upp och dödat en avdankad terrorist och hans familj. En terrorist som enligt bedömmare har spelat ut sin roll för länge sen. Han har fått sitt straff. Det är hela saken. Dödsstraff. Utan rättegång. Det tycker svenskans ledarsida (och Carl Bildt) är jättebra.

måndag 2 maj 2011

Hasse Sheike på tur?

Enligt nyheterna i morse har börserna världen över stigit sen nyheten om Usama Bin Ladins död blev offentlig. Oljepriset har sjunkit, marknadsräntorna stabiliserats och Obamahs chanser att bli omvald har ökat vesäntligt. Tänk att det var så enkelt.

Så: skäggiga eremiter med taskig kvinnosyn världen över: passa er. Mänskligheten behöver er skalp.

Usama Bin-Laden död

Jag vaknar upp till nyheten att Usama Bin-Laden är död (som väl alla kommer att göra i dag), hör på radion hur "tiotusentals firande amerikaner" har samlats i Washington. Hur de tjoar och jublar, hur de har klättrat upp i träden med flaggor. Får en bild av undergången när jag hör det där med flaggviftande amerikaner i träd. En bild av hur de sitter där, insvepta i sina flaggor, lite med ryggen mot åskådaren, som om de döljer något - ett vapen under en flik av den där flaggan, hur de talar till varandra på ett gåtfullt och hemligt språk, hur de nickar i samförstånd, pekar ut ny riktning och drar sina vapen.

söndag 1 maj 2011

jag hatar gungor

Jag klarar inte av att gunga Alexander. Har aldrig gjort. Jag får svindel när jag ser hur den där vingliga lilla killen plötsligt sitter i 90 graders vinkel när gungan befinner sig längst ut i pendelrörelsen, och ser ut att kunna tappa taget när som helst. För mitt inre ser jag hur han tappar taget när gungan vänder tillbaka och hur rörelseenergin tar honom med i en volt ner mot marken och hur hans nacke knäcks med ett torrt oåterkalleligt ljud. Varje gång. Det gör ont i mina leder när jag ser Alexander gunga. Jag blir yr. Känner mig svimfärdig.
Och Alexander bara. "Gunga högre pappa, inte så där lite."

Andra pappor och mammor ger sina små barn fart så att linorna slaknar. Jag ser små tvååringar dingla på dödens rand och måste vända ryggen till. Alexander, fyra och ett halvt, sitter där på sin gunga med nästan ingen fart alls och med tom blick. Han vet att jag är rädd. I går kom en pappa ner till parken när vi var där och gav ungarna fart i en sån där kompisgunga. Han packade ner tre småskitar i den där gungan och tog fart så att gungan närapå slog runt. Jag såg hur barnen lättade ur korgen varje gång gungan vände. Alexander stod intill, med ena handen på en singelgunga och ville vara med. Men han frågade inte av hänsyn till mig (tror jag). Utan gick därifrån, tog upp en pinne från marken och lekte krig istället.

Klätterställningar är vidriga också. Vid mitt jobb finns en klätterställning av rep, där ungarna kan klättra fem meter upp i luften. De borde förbjudas med omedelbar verkan. Varför är det bara jag som tycker det? Och rutchkanor. Och de där aggressiva linbanorna som finns uppmonterade i varenda parklek och som barn som Alexander absolut måste åka i.

Jag hatar gungor och lekplatser. Det är det värsta jag vet. Det och badbryggor vid mörka badsjöar. Och den där morotsbiten som ungar av i dag älskar att gnaga på före maten. Och sparkcyklar. De är livsfarliga.

Det känns som att det bara är jag som är så här rädd. Andra vuxna verkar så obekymrat buddistiska och fatalistiska när det gäller barnen. Det finns inga garantier för något, säger de som de svingar sina ungar till livsfarliga höjder i bäbisgungorna (jag hatar bäbisgungor), lite risker måste ungarna få ta.

Jag håller inte med. Inte på något vis. Jag gillar trygga inomhusövningar. Och passerad mat. (Fast korken till den där pennan måste jag nog gömma för honom.)