måndag 31 maj 2010

100531

Det är vilsamt att vara hemma en vardag. Alex är sjuk och ligger på kökssoffan. Vi är tysta båda två. Jag har just läst ikapp den senaste veckan på Alex Schulmans lysande blogg. Utanför pågår ett bygge. Om några månader står ett sjuvåningshus ett stenkast från vår fina balkong med kvällssol. Sen är det är goodbye till cigg i morgonrock och nakenliv på balkongen.

Jag skriver som en kratta i dag. Måste gå tillbaka och korrigera stavfelen. Tror kanske att det beror på att synen håller på att bli sämre. Om ni visste hur många gånger jag redigerar ett inlägg efter att jag har publicerat det. Eller det kanske ni redan vet?

När jag och Janne jobbade på Jarowskij med Petra Mede show och hade manusgenomgång, frågade producenten Johan Sköld: "Vem är det som alltid lämnar in manus med så många skrivfel?" Jag och Janne har en gemensam överenskommelse att aldrig avslöja vem som har skrivit vad, men här såg jag ingen annan utväg än att tyst räcka upp handen.

Jag titulerar mig ju författare numer. Det finns inga alternativ, och jag önskar att min gamla Svensklärare Annika Rosén i Brännkyrka gymnasium visste det. Hon var alltid kritisk till mina uppsatser. Jag skrev jättedåligt och kunde inte stava alls. Slarvig och håglöst genomförde jag mina uppgifter, lämnade in för att få kuta ut till rökrutan. Jag fick aldrig bättre än 3+ på en uppsats (dagens G), och de där risiga betygen gjorde att jag inte såg mig själv som en skrivande person överhuvudtaget.

Det var först när jag var 30 som jag insåg att jag kunde formulera mig. Men då endast i manusform. Min första egentliga prosatext skrev jag när jag var 34 år. Det var en personlig uppväxtskildring för livsåskådningsmagasinet "Von Oben", som min kompis Tomas gav ut, och jagjag satt som i trance och skrev den där texten. Jag minns hur nervös jag var när jag skickade iväg den, och hur oerhört glad jag blev när Tomas ringde och sa att han gillade den.

Sen dess har jag gjort mina romanförsök. Jag har haft en bok antagen, men sen nedlagd. Jag stavar fortfarande som en kratta, slarvar med fingersättningen och kan inte styckesindela (just det ordet markeras med rött i min dator. Varför?).

Nu sover säkert Alex i köket. Bygget utanför pågår med ett monotont brusande läte, då och då avbrutet av starka mansröster som ropar instruktioner, genom fönstret ser jag den gigantiska kroken som hänger i en vajer från byggkranen som tornar upp sig över oss alla här i östra Årsta (man ser den från skanstullbron, tittar ni västerut så kan ni tänka att vid den första byggkranen bor Anders). Klockan tolv ska jag lämna en text. Vi hörs.

lördag 29 maj 2010

Ikea - i dag igen.


Inte samma flyt som förra gången. Det finns så mycket som är fult här. Så mycket i syntet. Axelbandet till den gula kassen skär in not nyckelbenet. Men barnen är hemma och jag har inte ätit köttbullar.

Yrsel igen


Vilken grön var det nu vi sa?

torsdag 27 maj 2010

Bernadotte

Just nu strömmar de första takterna i det som är det kvasikulturella temat till "familjen Bernadotte" från TV-apparaten. Det är en av de jävligaste TV-produktioner jag någonsin har sett. Fy fan vilken dynga. Och den där Viktoria som så käckt pratar på om sina überöverklassläktingar som om de vore tant och farbror Bertilsson nere vid kolonilotterna, med sin övertydliga iver att ta ner detta med monarkin till någon vardagligt - ungefär som IKEA eller semlor - retar mig till ingen gräns. För varje dag som går fram till det här bröllopet, blir jag allt mer mot hela skiten. Ner med monarkin. Och om inte Pe(iii)ter Wallenberg kan föra sig utomlands utan att hålla en dyslektisk alkoholist i handen, är det inte mycket bevänt med näringslivet överhuvudtaget.
Så, nu har jag tagit i. Det var skönt.

onsdag 26 maj 2010

För första gången sen 1956



Flyga Drake

På Ica Globen i går eftermiddag. Jag hade fortfarande inte ätit middag, klockan var väl halv sex och det snurrade i huvudet som det alltid gör när man inte hittar det man ska ha. Varje livsmedelsbutik har sorterat varorna efter just sitt gåtfulla system. Flingor, Chips, Tvättmedel, Djurmat. Jag skulle ha tre saker och gick minst en kilometer där inne.

Vid frukt och grönt stod en man som på något vis påminde om den rundare medlemmen i humorgruppen Klungan, och presenterade en ny youghurtprodukt. Hade han inte sett så ensam och socialt uthungrad ut hade jag kanske tagit ett smakprov, men jag vågade inte, för jag visste att jag absolut inte skulle köpa något, och jag ville inte se honom gråta.

En annan kille, kanske tio år yngre än mig, med ett litet barn och stort svart skägg, lommade runt inne i butiken ungefär som jag, planlöst letande efter flingor och diskmedel. Han såg bra ut. Lite som en iranier som går på konstakademien om ni fattar bilden. Lite ACNE, lite fredagsbön, lite Andrén Chepchenko, i samma kille. Han hade stil och integritet. Skriver förmodligen i någon tidskrift också, tänkte jag. Skägget var verkligen snyggt, välansat och långt.

Nå i alla fall, som han flöt runt där inne råkade han hamna lite för nära den här youghurtmannen, varpå youghurtmannen valde att inleda ett "otvunget samtal".
-Vilket fint skägg ni har!
-(ohörbart)
-Det ser nästan ut som ett sånt där talibanskägg.
-(ohörbart)’
Youghurtmannen var från Göteborg hörde jag. Han sa inte du, han sa ni. Nu tänkte han febrilt i bråkdelen av en sekund. Jag tror att han svettades innombords, men snart fortsatte han i samma lätta tonfall, dock med ett inslag av initierat patos:
-Har ni sett den där Flyga Drake?
-Nej.
-Mycket bra film. Jag blev oerhört berörd.
-(ohörbart)
-Det här är alltså en ny vaniljyoughurt utan socker.
Fortfarande otvunget. Inget ont hade skett. Inget ont hade sagts. Han hade skjutit från höften när han antog att killen framför honom var taliban. Han hade haft fel. Han hade räddat situationen, med spets.

Jag sprang hem och rabblade dialogen högt för att inte tappa bort något. Det här hamnar på bloggen, tänkte jag, det blir bloggen direkt.

tisdag 25 maj 2010

Usch, nu har jag blivit så där dålig på att uppdatera min blogg igen. Helgen försvann fullständigt i någon slags ommöblering/ändring av planlösning här hemma. och i kväll har det varit fullt ställ på El Mundo. Vi hade maskeradtema och det blev sanslöst roligt.

Själv blåste jag liv i min gamle vän och följeslagare Paul Plasma, som inte har hörts av sen våren 1996 på Stockholms Improvisationsteater. Han var lite trög i starten, den gode Paul, men det tog sig efter en stund. En klassisk Stig Helmer-tönt är han Paul Plasma. Tjocka glasögon, modersbunden och oskuld. Dock med en passion för litteratur till skillnad från Stig Helmers passion för tåg.

Andra komiker i kväll var Erik Löfmarck (som var "en vanlig medborgare), Isak Jansson (som Chet Baker), Elina Du Rietz (som den prostituerade Revolvina Carrotina) och Martin Lagos (som Fidel Castro). Det är ingen idé att jag försöker återge kvällen här och nu. Alla var grymma. Bilder kommer.

Annars pulserar livet vidare rätt bra. I fredags mötte jag Frank Andersson här utanför. Han skulle se Champions Leauge-finalen på restaurang Sköntorp. Verkade glad. Rökte cigg.
gonatt


uppdatering 100601, ett faktafel har smugit sig in i texten angående Revoltina. Detta hittade jag i kommentarsfältet och jag skäms något enormt:
"Prostituerad??!!! Var hittade du den informationen? Knullar runt ja, men det är ju hennes jobb, eller asså, hon är ju expert, men hon tar inte betalt för det!"
Tack Elina för korrigeringen.

fredag 21 maj 2010

Skolgård efter skolans slut.


Det är som att skolgården minns tystnaden som uppstår när barnen inte är där, och spelar upp den varje dag när skolan är slut och TV-programmen har börjat.

Ur danska filmtidsskriften "ekko"

"Min kärlek till film väcktes, när jag var nio år gammal och stal en porrfilm från en kiosk i närheten av vårt hus. Det var en rätt fantastisk film med fokus på kvinnor med stora rövar och breda höfter.

Där fanns bland annat en helt vidunderlig scen, där en av skådespelerskorna kör upp ett stetoskop i röven. Jag blev fullständigt vräkt över ända av den scenen. Hon var fullständigt hängiven ögonblicket och sitt [fag?] och hennes inlevelse var fängslande och vacker.

Hela filmen var på det hela taget extremt visuell. Till exempel var det en annan scen, där två av skådespelarna klädde ut sig till apor och knullade i ett träd. Det var destillerad poesi för mig. Upplevelsen kändes nästan religiös och jag kände mig mycket nära Gud.
[….]
Jag älskade den porrfilmen, för den hade en oförklarlig poesi över sig. Jag upplevde samma sak första gången jag såg en film med Buster Keaton och första gången jag såg Harpo Marx spela på sin harpa.

Jag tror att många människor ljuger om film och om vad de förälskar sig i. Jag tror att många utger sig för att älska saker som de inte gör. Jag berättar alltid sanningen, när det handlar om kärlek."

Harmony Korine
född 1973 - Californien USA
filmer: Kids (1995, manus)
Gummo (1997)
Julien Donkey-Boy (1999)
Mister Lonely (2007)
Trash Humpers (2009)


(Eventuella stilistiska snedsteg beror inte på skribenten, utan på min taffliga översättning från danskan.)

Ekko ges ut med stöd av Danska Filminstitutet och kommer ut 4 gånger per år. Den är snygg, tryckt på lyxigt tjockt papper, med bra bildmaterial och långa, intressanta artiklar.
Ekko saknar fullständigt motsvarighet i Sverige.

onsdag 19 maj 2010

Ensamma pappan

Ibland läser jag i en blogg som heter Ensamma Pappan - en blogg om en skilsmässa. Det är Klaus-Peter Beiersdorf, ökänd fd radhusbloggare som berättar om sitt nya liv i lägenhet och med barn varannan vecka.

Bloggen varvar rätt så plumpa inlägg med ömsinta betraktelser över hur barnen sover i baksätet eller rå bakfylleångest bloggat vid sängkanten dagen efter en fest där han gick lite för långt.

Det är intressant och naket. I varje fall om man har förmågan att läsa mellan raderna.

Lägga mig tidigt

Jag har liksom en föreställning om att jag ska gå och lägga mig tidigt nästan varje kväll. Nu är jag verkligen trött, säger jag till mig själv, i kväll blir det tidigt. Nio kanske. Halv tio. Tio. Det är så mycket som skaver och kluckar runt i en som trycker ner tankarna och göra att man känner sig trött, att sömn känns som den enda tänkbara medicinen.

Men så somnar ungarna. Jag och Mimmi får en smal remsa tid att umgås, titta på TV kanske, eller dricka te, och sen är jag pigg igen.

Nu är klockan snart ett och jag har ingen lust alls att gå och lägga mig. I köket ligger John Ajvides nya roman och väntar. Utanför är det fortfarande varmt, och jag har både sprit och cigaretter lätt åtkomligt. Bloggen känns plötsligt intressant och jag kan tänka klart. Känner ingen oro. Mår bra. Så det blir sent i kväll igen. Men i morgon. Då ska jag lägga mig åtta.

För övrigt tyckte Malinka att det var väl stor diskrepans mellan rubrik, bild och text i inlägget jag gjorde vid lunch i dag. Jag håller med. Men det var ett inlägg som gjordes på mobilen på väg från Thaikiosken på bilden, tillbaka till kontoret. Först hade jag tänkt skriva något om att det äntligen är varmt igen, men så kom den där getingen in i texten och sen hade den dragit iväg. Men Malinka har rätt. Några större stilpoäng är det inte värt, inlägget.

Kom dit!

I kväll uppträder jag på Mitt i Smeten på Hotell Malmen. Uppgiften är att presentera 5 minuter nyskrivet på 3 förelagda ämnen. Det känns lite som en hemtenta. Känns bra. Jag har ingen erfarenhet av den akademiska världen, men har ändå en föreställning om att ska någon bli gjort, ska det finnas en deadline.

Min deadline är klockan 20 00, onsdag kväll, på Hotell Malmen, som sagt. Ola Söderholm, Thomas Oredsson, Elina du Rietz, Sara Andersson, Pontus Ströbaeck och Isak Jansson kommer också att finnas där.

Och ämnena: Organiserad brottslighet, Rökning och Björn.

Kom dit!

tisdag 18 maj 2010

Så här dan efter den 17 maj

Äntligen


I morse flög en gigantisk geting runt i vardagsrummet och letade efter lämplig plats att bygga bo. Mårten var mycket bekymrad. Mimmi fick lova att släppa ut den innan hon gick. Att rulla ihop en tidning är inte tänka på längre. Man får inte döda naturen säger Mårten.

söndag 16 maj 2010

På Stellas födelsedag den 25 juni förra året dog Michael Jackson. Och på min födelsedag, den 16 maj, i dag alltså, dog Ronnie James Dio.

Vad är det med våra födelsedagar och rockens riktigt stora? Läskigt!

F.ö. är jag nyklippt, dvs inte så lik Nick Cave längre.

lördag 15 maj 2010

I limbo

Mimmi brukar klippa mig. Hon är bra på att klippa. Men det måste ske när ungarna sover eller är väldigt lugna. Eller, det funkar för det mesta, men nu vaknade Alex och grät. Vi försökte natta om honom, men det gick inte, så han fick filmjölk och pepparkakor. Dumt, för nu är han superpigg, men lessen, och kräver att få sitta i hennes knä.
Själv sitter jag i köket och väntar.
Med den är frisyren.

Håll tummarna för att det inte ser ut så i morgon.

fredag 14 maj 2010

Lou Reed i Tweed

Här kan man sitta och klicka och fnissa en bra stund. En ny om dan. Min favorit: Jarvis Cocker i spunnet socker. Eller Anais Nin gör backspin. Eller Iggy Pop i workshop.

Upphittad via FransyskanH.

I Hablingbo.

Kort utflykt till Hablingbo i dag. Fint väder. Fuktigt och lite dis. Jag gillar dis. Sol från en klar himmel kräver alltid något i gengäld. Tiden går lite för fort när solen skiner. Det är så mycket som ska upplevas. Soldis fungerar som en valium mellan oss och solskenet. Man stannar upp. Blir stående. Blir lite avtrubbad. Upptäcker något på marken. Något mycket litet och ointressant, men ändå är det här man blir kvar. Så var det i dag. En maskros. En höna med lustig fjärderteckning. En flaska champis och en bulle. Bra dag. I Hablingbo.

torsdag 13 maj 2010

vitsippor

Vi gjorde en fin utflykt ner mot vacker kustväg i dag och svängde av vägen precis innan kröken vid Kettelvik. Omöjlig information för den som inte har varit här, jag vet, men det är liksom poängen. För den plats vi tillslut nådde, efter att ha parkerat våra bilar och promenerat ett tiotal minutrar genom vårskogen var så hemlig och magiskt orörd att jag först fick impulsen att stanna och gå tillbaka.

Det är svårt att beskriva nästan, det var så många olika saker som spelade in: den absoluta stillheten, den plötsliga värmen och luftfuktigheten, dimman som låg runt oss, hasselskogen och så vitsipporna. Jag har aldrig sett så mycket vitsippor i hela mitt liv. Mårten frågade (givetvis) hur många vitsippor det fanns här i skogen. "Flera miljoner", sa jag. Marken var vit så långt ögat nådde. Jag kunde inte se något slut. Hasselbuskarna - eller träden - hade just börjat skifta i grönt, men under dem var marken vit som efter ett långvarigt snöfall. Jag tänkte på scener ur filmer där naturen ges magiska egenskaper - Ronja Rövardotter eller Sagan om Ringen, för så mäktigt var det med alla dessa vita blommor.

Vi hade alltså gått en bit i skogen, och kommit fram till en öppen plats, där någon hade bott för inte så länge sedan. Någon som ville vara ifred, det var uppenbart, för platsen var liksom gömd. I en sänka hade denne någon byggt sig ett kök, men vedspis och en rök med en lustig skorsten som klättrade upp ur sänkan. En bit längre bort fanns en redskapsbod, också dold i sänkan, under plåttak som genom åren hade täckts med blommor och gräs. I ett större friggebodsliknande hus hade bostaden varit, och bakom huset bredde så alla dessa vitsippor ut sig.

Jag hade inte klarat ett dygn här. Jag hade blivit psykotisk av naturens närgångenhet och storslagenhet. Som en alltför stark parfym trängde den sig på och jag kände bara att "wow, detta är för stort för att tas in!".






författarporträtt

Författarporträtt är roliga. Här är ett knippe som Mimmi tog i helgen. Frågan är bara till vilken bok?
"Hon bara äter och äter"
Ica-förlaget, om medberoende, med förord av Mia Törnblom

"Pappa hette Stig"
Bonniers, om att växa upp i skuggan av en missbrukande författare

"Först nu kan jag njuta av solnedgången!"
Natur och Kultur, om att hitta tillbaka till livet efter att ha varit kliniskt död.

"Haru en spänn?"
Pockettidningen R, en fd narkoman och 4-barnsfarsa berättar.

"Ingen jävla Markus Birro!"
Piratförlaget, om byråkratiskt krångel och annat skit som vi män i medelåldern måste stå ut med.

"Det gäller att vinna mot barnen"
Nordstedts, med förord av Jesper Juul.

onsdag 12 maj 2010

TV-fri kväll

Mårten är jättearg på mig. Han säger att han ska döda mig. Han sitter på en träningscykel på andra sidan av rummet och tränar benen. Sen ska han köra lite armmuskler säger han. Han säger det med gråten i halsen. Nu gör han ruscher runt bordet här i rummet. Och nu armhävningar.

Sedan klockan 10 i morse har Mårten och Stella suttit framför TV:n och Disney-Chanel med allt vad det innebär av dubbade sit-coms för 11-åringar. Jag har varit inne hos dem ett par gånger och försökt få dem att bryta rutinen, men riktigt utan geist eller hållbara argument. Det har varit +9 och snålblåst hela dagen. Innerst har jag tyckt att de trots allt kan få en heldag framför TV:n. Men klockan 20 00 stängde jag av och sa att nu blir det ingen mer TV, data eller Nintendo förrän i morgon. Stella tog det bra. Hon drog igång en lek ganska så på en gång. Men Mårten kunde inte ta det alls. Det är som att han har blivit avstängd från livet. Han är så fruktansvärt lack. Jag ska tydligen dö.

Han har fortfarande pyjamasen på sig.

tisdag 11 maj 2010

Det är ganska smalt utbud om man gillar bloggar från mjuka män över 40

kojan

Jag är som sagt på Gotland. Ligger i stora gästrummet, med en kanga mellan mig och kvällsolen och en fågel av något slag som sjunger mjukt ett par meter från huset. Det är lugnt runtomkring mig. Mimmi river upp rötter i trädgården och mina barn ser på TV. Fram till i går trodde jag att det hade blivit mars igen, men detta är en riktig majkväll.

För ett par år sen började jag och Mimmi bygga en koja ute i trädgården här. Det var väl Stella som ville att vi skulle sätta igång, men bara minutrar senare var jag fullständigt carried away och jag tror att jag byggde med pannlampa några kvällar. Jag minns att grannen kom över vid halv elva någon kväll och bad mig sluta hamra för de hade middagsgäster.

Tanken var att det skulle bli en koja som barnen kunde ha och leka i, ett gömställe, en lekstuga där de kunde möblera och husera hur de ville. Kruxet var bara att jag i min byggiver hade låtit kojan växa på höjden och att det på sina ställen var ungefär 4 meter till marken (ok 2,5 då). Så, när bygget var klart såg jag ingen annan utväg än att absolut förbjuda barnen att klättra dit upp. Under kojan däremot fick de gärna leka.

Det blev ju lite bisarrt det där med lekförbudet uppe i kojan, så sommaren därpå byggde Mimmi ett ordentligt staket, men det kändes ändå inte säkert nog, så jag lät de större barnen (de över 5) vara där uppe, medan småungarna fick hållas under kojan.

Nu var det lite tråkigt och andefattigt där nere på marken, så under några varma dagar smällde vi ihop ett litet hus med trägolv (tryckimpringerat), riktiga fönster och en dörr. Här kunde småfjuttarna vara tyckte jag. Dock inte utan att jag var med, eftersom stegen upp till kojans övre plan är ganska lättklättrad.

Jag bevakade kojan som en ängslig stork och försökte avleda barnen från att klättra upp hela förra sommaren. Andra föräldrar som kom på besök tyckte att jag var en tönt, att jag var onödigt försiktig och att jag rent av vingklippte barnen och jag märkte att jag innerst höll med dem. Men jag ville fortfarande inte låta Alexander gå dit upp.

Det blev ganska svårt det där att utåt verka obekymrad och orädd, och hålla säkerhetsnivån uppe på 100%, på samma gång. Men det gick. Tricket var att följda med barnen upp i kojan och leka med dem där uppe, och samtidigt, i smyg, hålla god uppsikt och bevakada den farliga öppningen vid stegen.

Nu nalkas en ny sommar och nya omgångar i kojan. Jag och Alex har redan haft en hel eftermiddag där uppe. Det gick bra. Han överlevde. Men jag är fullständigt utmattad. Både mentalt och fysiskt.

Det sjuka är att jag parallellt med detta att jag ska hindra barnen från att klättra upp i kojan, på riktigt planerar nya våningsplan ännu högre upp. Nu snackar vi ett fritt fall på 5 meter, och ett bygge med rangliga stegar, knivar, sågar och yxor på lösa plankor bland klättersugna barn i massor.

Men sådan är nu människan. Full av motsägelser.
sommar 08

Mat för barn

Syrran var med i TV4 i morse. Håll med om att hon är bra.

lördag 8 maj 2010

Gissa filmen!



Det gick bra


Men båten krängde, barnen var uppskruvade och en femton åring kastade upp just vid vart bord. Själv tuggade jag tuggummi och var sammanbiten och rädd. Nu är vi framme. Vi ligger i en kall sommarstuga under duntäcken. Barnen sover och jag tänker att det trots allt är värt en jobbig sjöresa. Gonatt.

Det börjar väl som en skakning på övre däck?


Nu är vi ombord. Båten har inte lagt ut än. Stämningen är muntert uppsluppen. Folk dricker alkohol och äter pytt. Själv tuggar jag tuggummi och är inte road. Nyss gick en skakning genom skeppet. Det är så det börjar.

fredag 7 maj 2010

Sjöoväder, eventuellt förlisning

Jag tog just en sväng ut på yr.no och på destination Gotlands hemsida. Om några timmar går vi till sjöss och eftersom turen i eftermiddags ställdes in pga hårt väder, känner jag en molande ångest. Den som har åkt gotlandsbåt i hårt väder vet. Det finns inget värre kräkäventyr. Den redan så hermetiskt tillslutna båten blir ännu stängdare. Barn som kräks i sina godispåsar och vuxna män som ropar på hjälp. Men också luttrade gotlandskvinnor som minsann är vana vid sjön och som demonstrativt äter sina räkmackor och dricker sina glas vitt vin utan att på något som helst sätt verka berörda av undergången runtomkring dem.

Klockan 20:05 lägger vi ut. Sänd mig en tanke.

torsdag 6 maj 2010

Vardag.


Jag kom just hem. Maten är inte klar. Alexander tar en banan till. Just nu består familjen av fem myror som drar fem strån till fem stackar. Nu ska jag duka.

onsdag 5 maj 2010

natthus

Nu syns husen utanför bara som dystra siluetter mot den mörkblå himlen. Som trötta hemuler med ett öga tänt lite här och lite där. Det är faktiskt inte många lägenheter det lyser i så här dags. En kvart, tjugo över tio har de flesta som bor i Årsta gått och lagt sig. Runt midnatt sitter man som en spökstad och ugglar om man vågar vara vaken så sent.

Ibland sitter jag uppe till två tre på natten och kan bli stående i fönstret spejandes efter någon som håller mig sällskap där ute. Det är lite spöklikt att se ett sjuvåningshus där det bor folk stå helt nedsläckt och ruva i mörkret, men så ser det ut om man tittar runt.

Jag tänker på de som är ensamma. Som kanske inte kan sova och som inte har någon familj att krypa ner till när de ska lägga sig. Hur de står i sina mörka lägenheter och tittar ut, rädda för att tända lampan själva, rädda för att sticka ut. Jag tänker på dem ibland, så när jag står där i mitt fönster och tittar ut i natten, händer det att jag höjer handen och vinkar.

tisdag 4 maj 2010

Astrid Lindgren och Alexander

I morse när jag lämnade Alexander på dagis drabbades jag åter av den där obehagliga känslan att ingen riktigt såg honom. Alexander själv tycktes obekymrad och kutade glatt omkring bland fröknar och kompisar, men jag hade velat att någon tog upp en stor lista och satte ett kryss för hans namn. Det är kanske ganska självklart att man nojjar. När jag ser på dagis utifrån är det ett myller av barn riktigt utan individuella drag och mitt bland alla dessa min egen lilla gulleplutt. Hur ska någon som inte har samma känslor som jag har för honom kunna skilja ut honom från mängden. Tänk om han är bakom knuten och samlar maskar i en hink när alla andra går in och äter lunch. Tänk om han blir kvar där utanför den tunga dörren med portkod som han inte kan eller når upp till och utan riktigt några färdigheter i hur man klarar sig ensam i en stor förort.

Som vanligt vädrades känslan bort i fartvinden när jag satt på cykeln mot Gullmarsplan och uppe på bron till Södermalm fanns den inte längre.

I natt drömde jag att jag fick telefon från Astrid Lindgren. Hon var inte på sitt bästa humör kan man säga. Hade inte riktigt tid med mig. Lät gammal, kärv och ställde oerhört välriktade frågor angående hantverksmässigheten i mitt arbete. Retoriska frågor. Hon gav mig något att tänka på kan man säga. Och jag insåg att jag nog alltid har varit rädd för henne. På morgonen såg jag och Alexander ett avsnitt av tecknade Pippi - Pippi räddade ett ålderdomshem och några snälla barn från undergång - och jag drabbades av ännu en insikt: att just innan hon dog, Astrid, blev hon präktigt körd i röven av svensk och kanadensisk filmindustri. Det kanske är därför hon låter så kärv i mina drömmar.

måndag 3 maj 2010

Mah Jong


Sedan början av 80-talet driver Mimmis mamma Kristina klädmärket Vamlingbolaget, med bas i Vamlingbo på södra Gotland. Under mina elva år i familjen har märket bara blivit bättre och bättre (om man nu får uttrycka sig så om ett klädmärke). Och nu i kväll visade Mimmi mig den nya hemsidan och jag försvann ut på en nostalgiresa bland bilder bland annat från 70-talets Mah-Jong-epok, plockade ur katalogen 1972.

Livet rullar på

I går skröt jag om att jag hade lyckats ta mig genom IKEA utan att impulsköpa så mycket som ett paket värmeljus. I kväll har jag ångrat mig lite. Inte över skrytet, men över att jag faktiskt inte fick med mig något godis alls hem. En ny skärbräda till exempel, hade vi behövt. Ramar, herregud, vi har fantastiska förstoringar av barnen som bara ligger. Men det blir fler resor ut till Kungens Kurva. Oj oj oj.

Klockan är snart halv två, men jag kommer inte till ro. Jag har suttit i några timmar och försökt boka en biljett med Ryan Air till i sommar. Först trodde jag att jag hade hittat biljetter för hela familjen till Italien för 1600 spänn, men när alla tilläggen var tillagda var vi uppe i 4500 kronor. Det är fortfarande billigt, sa vi till varandra jag och Mimmi. För varje gång den fetstilta slutsumman kom upp, omräknad och lite högre än förra gången sa vi det det: "Det är fortfarande billigt".

Så, när allt äntligen var klart och jag hade skrivit in VISA nummer och skulle tryckte på execute, dök ett stort ERROR upp på skärmen. Bokninsbekräftelsen har vi redan, koden för onilineincheckning, tider, länkar till billig bil: allt, men det blev ERROR.

I morgon kväll sitter jag igen. Det kommer att bli en sen natt det med. Och sen ska det bokas bil också. Och hotell. Jag är 41 om några veckor. Livet rullar på.

lördag 1 maj 2010

Intryck från förtsta maj, Joseph Frank, bl a

Det blev inga demonstrationer i dag. Det blev IKEA. På facebook ondgjorde sig Valdemar Westersson över detta och jag känner mig en smula dum. Hur kan man missa detta oerhörda i att det är arbetarnas egen helgdag. Den enda dagen på året som i ordets rätta bemärkelse är RÖD.

När jag var liten var första maj en av årets absolut största dagar (julafton och 16 maj var större). För mig betydde första maj att vi fick åka till Stockholm, att vi fick äta god och urstark sydamerikansk korv och att vi för en gångs skull skulle få befinna oss bland folk som också kallade sig kommunister. Hemma i Tuskö, där vi bodde höll jag mitt politiska ljus under skeppan så gott jag kunde, men i Stockholm, på Gärdet, bland alla andra proggare och kommunister kunde jag blomma ut fullständigt. Jag vet inte hur många VPK knappar jag hade på min jeansjacka, men den kändes dubbelt så tung som vanligt.

Fösta maj 1980 hade jag en liten bäbissyster. Hon är 30 nu, men då var hon bara ett halvår. På den tiden gick VPK:s förstamajtåg från kungsträdgården till Gärdet och vi hade kommit halvvägs. Nu var vi på strandvägen och ropen skallade mot miljonärsfasaderna och Svenskt Tenn med deras Joseph Frankborgerlighet. "Ananas järpe, frossa och njut, borgare snart är din saga slut" skrek vi.

Före oss i tåget gick ett äldre par med vindtygsjackor och sportiga jympaskor. Plötsligt vände de sig om och mannen tittade på min lillasyster och kommenterade hur söt hon var.
"Såg ni", sa Mamma sen. "Det var farbror Mårten".

Farbror Mårten var en känd TV-profil för oss barn 1980. Han var en av den tidens bolibompaprogramledare - fast då hette det "halvsex" - en person som betydde oerhört mycket för mig och för många av mina jämnåriga. Och att han var kommunist och hejade på VPK var omskakande och underbart. Så underbart att jag närapå berättade om händelsen när jag kom tillbaka till skolan sen dagen därpå. Men bara närapå. Jag vågade inte riskera att mina klasskompisar skulle börja skandera "kommunist" en gång till.

Långt senare, 1999 när jag och Mimmi just hade träffats, ville hon att jag skulle följa med henne till Sergels Torg och titta på något kulturellt som Bogdan och Carina satte upp där. Detta var första gången jag fick träffa hennes släktingar. Hennes knasiga bror Palle var där, systern Sara. Och Mimmis morfar. Jag kände igen honom på en gång. Farbror Mårten. Min barndoms hjälte och kommunisten från Sveavägen.

Nu är Mårten död för länge sedan, men jag och Mimmi är fortfarande ett par. (Jag har för övrigt förstått att just Svenskt Tenn inte var något som vi skanderade mot. Mårten satt i styrelsen och Joseph Frank är och var en stor inspiratör för den borgerliga socialismen under 60, 70 och 80 talen. Arkitekter, poeter och redaktörer. Alla omhuldade de honom och nu när idealen för länge sedan har torkat ur finns han fortfarande kvar på kuddar och tapeter som ett kvitto på medvetenhet och humanism.) Jag gick inte i något demonstrationståg i dag. Försov mig. Men nästa år kanske. För Mårten. Och socialismen.

Guldstjärna!

Kom just hem från IKEA. Ungarna var inte med. Hela processen tog en timme och 5 minuter inkl färd dit och hem. Har endast med oss det vi hade planerat. Inte minsta värmeljus, kastrull eller ribbarram impulsköpte vi.

Guldstjärna!