tisdag 29 september 2009

Yvonne Johnsson


Det känns som att hösten börjar sätta sig nu och att de värsta fjärilarna efter sommaren har lämnat kroppen. Någon sa att vi står inför oktober, den i särklass bästa stilmånaden, och för en gångs skull kommer jag att ha pengar. Tänker till och med köpa nya skor. Och klippa mig, för herrejesus vad jag ser ut i håret. Hillbilly är ett för milt uttryck när det gäller mig.

El Mundo börjar verkligen etablerar sig som klubb. Jävlar vad roligt det är med de där måndagarna. Och det känns som att vi har samlat ett gäng sugna stammisar också. De står där vid det inre hörnet av baren och blir alltmer säkra som stå upp-publik. Vi hade en fin kväll i går. Trångt utan att det var klaustrofobiskt och enormt bra komiker. No offence, alla som deltog, men Yvonne Johnsson var bäst. En av de bästa överhuvudtaget som har varit med på El Mundo. Yvonne har en stillsam pondus och en småländsk, mycket intelligent och grov humor. I love!

I går höll för övrigt precis alla hög klass. Och med Thomas Oredsson, som avslutade, fick vår publik ännu en lektion i hur Stand Up kan se ut när den utövas i den högre skolan.

Det händer mycket bra överhuvudtaget på Erstagatan den här hösten. I morgon är det premiär för den litterära salongen på Spuntino. Tydligen är det redan slutsålt, men jag hoppas på fler tillfällen.

I dag har vi jobbat med Hotel Kantarell. När vi är klara med den här omgången har det producerats 72(!) avsnitt av den geniala serien. Och något säger mig att vi inte är klara då heller.

Nu ska jag titta på roasten av Henrik Schyffert. Gonatt.

söndag 27 september 2009

skype - kanske inte det hetaste elementet just nu

När jag tittar på den här brukar jag få den där obehagliga SiFi känslan av att vara den sista människan på jorden. Lite som när Charlton Heston står framför frihetsgudinnan i slutet av "Apornas planet".

fredag 25 september 2009

flashdance

Känner mig sjuk. Hostar och snörvlar och det kliar i halsen. Går omkring här hemma med en röd kofta som jag köpte till överpris på "beyond retro" här om dagen. Mårten är hemma. Vi skolar in honom på nytt dagis och i dag har han eftermiddagspasset. Just nu ligger han på soffan och tittar på "flaschdance". Är det någon som kommer ihåg den filmen? Särskilt flashig är den inte, kan jag säga, mer som ett avsnitt av "the wire", utan kriminatlitet. Särsklit intressant är scenen från strippklubben, där man lyckas med konststycket att både visa lite naket och tydligt deklarera att "detta är en verksamhet som vi, teamet bakom filmen, inte tycker är okej".

Gomidda!

tisdag 22 september 2009

Karl Axel Björnberg på El Mundo 5


Jonas Rönnholm hade med sig kamera i går. Här ser ni Karl Axel i sitt starkaste ögonblick. Han sjunger att han längtar efter närhet, och på något sätt tror man honom. På riktigt.

Det måste finnas en orgelton.

I morse när jag satt på toaletten med rinnande kranar och läste tidningen såg jag att finansminister Anders Borg skulle vara med i morgonpasset och där bland annat prata om sitt intresse för den litterära genren "fantasy", så jag avslutade, stängde av kranarna, gick ut i köket och knäppte på radion.

Anders Borg hade redan snurrat upp hela redaktionen runt sitt lillfinger. Han var kung i studion. Kodjo Akolor liksom fnissade förälskat och Hanna Fahl hade fullständigt tappat det där lite elaka, briljanta som hon brukar ha som en underström i rösten när hon pratar. Anders Borg gillar Lou Reed, han har en hund som heter Frodo och han och hustrun delar på allt.
Tjenare!

I går hörde jag inledningen från riksdagen när han la fram höstbudgeten. Här var Borg allvarlig, koncentrerad och lite nervös. Jag tyckte att han gjorde ett stadsmannamässigt intryck och jag tänkte att va fan, de kanske ska få en chans till, borgarna.
Men nej!
Varför kan de inte hålla sig till detta - att presentera budgetar och tala allvarligt, varför måste de dyka upp i radio och prata om fantasy och musik och spela folkliga? Jag tror inte på det där. Känner ingen respekt alls. Fredrik Reinfeldt gillar Gyllene Tider, och någon gång före förra valet ansåg han att det var viktigt att denna oerhörda information gick ut till väljarna. Aj, aj, aj.

Nu i morse tittade jag och Mimmi på ett program från 1976 på svt play. Det var ett porträtt av det gamle borgarrådet Yngve Larsson, han som bland annat ansvarade för omdaningen av norrmalm, och som lär ha kallat höttorgsskraporna för "fem händelska trumpetstötar". Yngve Larsson bar fluga, kunde inte säga R och tänkte efter noga hela tiden. Han föreföll något torr i munnen, men var vältalig och oerhört kvick. Så kvick som man bara är när man fullständigt skiter i just det där folklighetstvånget. När intervjun hade pågått i en halvtimma, frågade Nils Petter Sundgren, som ställde frågorna, om Yngve Larssons relation till konsten. Han hade redan konstaterat att Larsson gärna läste Tranströmer och Birger Sjöberg. Finns det någon koppling mellan konst och politik, ville Sundgren veta, är konst viktigt för dig, Yngve Larsson?

Yngve Larsson började tala om Birger Sjöberg och påbörjade ett långt resonemnang, men så avbröt han sig och fällde följande odödliga citat:
"Det måste finnas en orgelton."

Det måste finnas en orgelton. Det är ju poesi i sin renaste form. Det inger respekt. Det värmer mig i djupet och säger så oerhört mycket mer än allt jävla dravel om fantasy och billig musik som dagens folkvalda skvätter omkring sig för att vinna våra hjärtan.

Det måste finnas en orgelton.
Känn på den, Anders Borg.

torsdag 17 september 2009

Come rain or come shine - lästips

Om man har snurrat runt för mycket i ståupp-världen som jag har gjort de senaste dagarna, åker man lätt upp ett par snäpp för hög tonart och drabbas med ojämna intervaller av rätt så tungt svårmod.

Då kan det vara skönt att läsa texter som de här. Jag känner inte personerna, men det är skildringen av en resa genom USA. Ett nygift par. Det är hon som skriver. Åh, jag skrev också så en gång i tiden. Längtar tillbaka dit. Jag säger det rakt ut nu. Måste börja gräva lite djupare.

onsdag 16 september 2009

Det har blivit väldigt mycket bilder från El Mundo de senaste dagarna här på bloggen.

Ni får ursäkta, men har man med sig kameran, så har man. Alla bilder är för övrigt tagna av Mimmi Torsson.

Mimmi tog bland annat den här bilden av Micke Berg. Jag tycker att den är fin. Tycker att den handlar väldigt mycket om honom. Något om skillnaden mellan att vara betraktare och publik.

Salve!

tisdag 15 september 2009

El Mundo den 14 september











Nu är vi i gång på riktigt känns det som.
Det var trångt och svettigt i den lilla baren i går. Micke Berg var där. Rune och Anna var där. Utanför minglade komiker som inte skulle vara med men som ville kolla. Aron Flam hade lämnat återbud (någon slags influensa tror jag), Behrads prao lämnade återbud. Men bland de som var kvar fanns briljans nog. Klockan 20:10 kickade Henrik igång kvällen (och han gjord det lysande), klockan 22:05 tackade Patrik Larsson för sig och folk tumlade ut på gatan med sina cigg och sina ölglas. Jag hade skrattat och närapå kört bakhuvudet genom stora panoramafönstret ut mot Erstagatan.

Behrad, Martin, Emma, Tobias, Johan, Marja, Petter och Patrik - tack, ni var fantastiska. Vi är stolta över er.

Dagen börjar i nostaglins tecken

Dagen börjar i nostalgins tecken. På sin facebook har Anders "Bödeln" Westholm lagt upp bilder på gamla fina "the Joints". Det är 80-tal, rejäla polisonger, fezar och vita tubsockor och jag var där när det begav sig.

Gräsrocken, Solna, ett bakrusigt och just för tillfället ganska så på dekis ställt Eldkvarn spelar för en milt sagt ointresserad publik. De står på rad på den lilla scenen i dagsljuset och kör sina låtar akustiskt. Folk ligger på marken framför och röker cigg och bryr sig knappt. Så är de klara och kliver av (inga extranummer) och in på scenen stiger istället the Joints. Scenförändringen är total. Från gräskullarna runt om kommer småpunkarna och gammelflummarna liksom rullande, tumlande, som troll tvingade av en inre kallelse, en trolltrumma. Sen är det rockfest i en och en halv timma.

Plura åkte säkert hem och komponerade nåt samma kväll. Typ "kungarna på Broadway". Året därpå spelade Eldkvarn på Sjöhistoriska inför 30000 barnfamiljer. Men det är också länge sen. I dag minns jag bara the Joints.

Som om detta inte vore nog, ser jag att Krystmarodören har återuppstått. Han bor på Lidingö nu, tar sig fram som trubadur och tycker om att laga mat. Inte så bizarr längre alltså, men det är väl som man säger: när fan är gammal blir han religiös.

Så här kul var det på El Mundo i går



Ni som inte har hittat dit än, kom! Nästa måndag kl 20, Erstagatan 21.

(Rapport från kvällen den 14/9 kommer)

måndag 14 september 2009

Mykonos


Alla som var med på Gotlandsbåten i går kväll kan vittna om nyfrälsta stämning som rådde ombord. Det vimlade av pappor födda 69 som hade varit nere och njutit av sensommaren och pysslat om stugan. Det var uppknäppta skjortor och lite solsveda på kinderna. Alla gick med sänkta axlar och prisade detta att "bara vara". Det var ingen som hade plockat med sig jobb hemifrån den här helgen. Alla hade bara suttit och tittat på hur fallfrukten föll från träden och syltade sig själv i det fuktiga gräset. Det var som att varenda stugägare på Gotland äntligen hade insett varför de tog de där huvudlösa lånen - varför de hade sökt sig till den där tråkiga ön mitt i ett surt hav - att de äntligen hade uppnått den där känslan av "här och nu och ett med det lilla i världen" som man enligt annonstexten ska få på köpet om man gör stugaffär på Gotland.
Grattis! Det har varit en underbar helg. Det är svårt att inte tro att herren gud hade ett finger med i spelet.

fredag 11 september 2009

I telefonkö

"Alla våra bolånerådgivare är upptagna just nu men vi gör vårt bästa för att din väntan ska bli så kort som möjligt."

Telefonkö, detta vår tids "stanna upp ett slag". SBAB har den goda smaken att inte spela muzak medan man väntar. Men så är det statligt också. Måste binda om lån. Binda om lån? Varför fick man inte lära sig mer om det i hemkunskapen? Får ungar gör det nu förtiden? På 80-talet när jag gick i högstadiet var "att ta lån" första steget på den korta vägen till fullständig ruin. "Ta aldrig lån", det fick man lära sig - kort och gott." ALDRIG var rådet. Och så fick man se en film om killen som blev uteliggare på grund av sina obetalda avier.

Vi rustades för något helt annat. Det fanns inga bostadsrätter. Ett litet torp köpte man bara om man hade fått ärva. Utanför Europa hade man bara varit om man hette Staffan Heimersson. Eller Sven Hedin.

onsdag 9 september 2009

Tack

Ny dag, sol igen. Sommaren är i pensionsåldern, men ännu är den en glad AMF-pensionär på sprillans ny BMW-hoj genom det svenska landskapet. Fikade på Spuntino och det var gott, därefter mycket inspirerande möte inför nytt fräscht småbarnsmagasin som jag och Janne ska skriva manus till och som kommer att bli fantastiskt.

Jag är mycket glad efter måndagens Stand Up föreställning på El Mundo. Fullt med folk, ända upp på scenen och på golvet framför. Det var varmt och koncentrerat där inne. Det känns som att publiken börjar lära sig vad som gäller nu. Men det ger inte bort sig alltför lätt. Komikerna får fortfarande kämpa för varje skratt. Sista komikern, Anders Celin, lyckades få en kvinna i publiken att högljutt lämna lokalen. Det var bra. Inte för att hon inte hade där att göra, men för att det satte igång en process i publiken - får man skämta om vad som helst? Diskussionen fortsatte sen på trottoaren utanför. Det blev som ett litet party kan man säga. Ett nyktert och mycket intellektuellt party. Sånt gillar man ju.

Tack Anders Celin för det. Tack också ni andra. Isak Jansson, Pernilla Hammargren, Elina du Rietz, Stellan Sjöström, Peter Merecki och Jörgen Lötgård. Ni bjöd på er själva till 100%. Jag är stolt över er.

Jag såg roasten av Björn Gustafsson från Berns på femmans hemsida i går kväll. Alla är ju väldigt roliga, alla skämt sitter, inga problem. Men om man ska göra TV av standup på det här sättet i fortsättningen (för det kommer mer) krävs nog något mer. Någonting i packeteringen, kanske en kortning av programmen, ännu högre krav på skämten NÅGONTING, för trots att alla gjorde bra ifrån sig, lämnade roasten mig med en känsla av tomhet.

Programledaren, Erik H behöver en coach också känner man. Han kunde gott ha taggat ner ett par snäpp, haft lite mer förtröstan i att han går genom rutan ändå.

måndag 7 september 2009

Anders Worm kommenterar världsläget

tryckfelsnisse har varit i farten

Hej

I dagens På stan-spalt, längst bak i kulturdelen, står att läsa att kvällens komiker på El Mundo är Johan Glans, Tobias Persson och Christopher Linell.
Detta stämmer inte.

Johan Glans är ju en komiker som folk bokar bussar från typ Hoting för att komma och se. El Mundo tar ungefär 60 pers. Jag är rädd att vi kommer att ha 600 i kväll.
Så snälla, ni som läser detta, sprid ordet:
Han kommer INTE.

Kvällens komiker är bl a Isak Jansson, Elina du Rietz, Jörgen Lötgård och Anders Celin. De är grymma allihop och förtjänar bättre än ett gäng misslynta bussresenärer.

Klart slut.

söndag 6 september 2009

Sandhamn

Det var länge sen jag uppdaterade min blogg, och det ber jag om ursäkt för. Jag tänker att ni kanske tror att jag strök med där ute på Sandhamn under inspelningen, men det var ingen risk. Inspelningen ägde rum på en och en halv meters djup intill en brygga, men det var otäckt ändå. Jag fick kontakt med någon slags dödsångest när jag låg där i vattnet och skrek och sprattlade. Det var kallt i vattnet och när jag kom under med huvudet ville jag dra efter andan och fick kallsupar. Våtdräkten satt åt och över den hade jag byxor, skjorta och jacka, så det blev tungt att röra sig. I några av bilderna skulle jag dessutom vara insvept i ett fisknät och att ligga under vattnet med det där nätet över huvudet är väldigt otäckt. Nätet band vattnet som gele, så när jag äntligen stack upp huvudet för att andas, fick jag känslan av att ha huvudet instängt i en bubbla. Jag fick kallsupar trots att ha hade huvudet ovanför ytan om man säger. Så som sagt, jag fick kontakt med lite dödsångest, fick en förnimmelse av hur det kunde vara att drunkna. Men jag tror att jag gjorde en bra skådespelarinsats. Situationen var ju rätt autentisk, om man säger, och det där med dödsångesten var säkert bra, för jag skrek som på riktigt flera gånger.

Efteråt fick jag kaffe och skinksmörgås och skjuts tillbaka till hotellet där jag kunde duscha varmt och sträcka ut mig på sängen en stund innan det var dags för frukost och hemfärd.

Sandhamn är ett jävla ställe om jag får vara rak. Ett ösamhälle baserat på överkonsumtion. Det är som att de som håller till där, skäms över sina fina båtar och fina hus, köpta för stulna pengar, och har dragit sig undan till denna ö, så långt ut i skärgården man kan komma. Från frukostmatsalen kunde jag se hur det stulna mervärdet låg och guppade i gästhamnen nedanför. Då och då såg jag ett nyvaket huvud titta upp ur en kabyss, en karl ställde sig och kissade ut från relingen. Han höll sig i masten medan han lät den gula strålen klyva vattenytan en och en halv meter under honom. Han kissade ovanligt länge. Det var en något kväljande syn och jag tittade på juicen som jag girigt hade tagit för mig men kunde inte förmå mig att föra glaset till munnen.

I kväll har jag uppträtt på Big Ben. Det gick bra, men jag kan inte skaka av mig känslan av nybörjartafflighet. Så det är bara att kämpa vidare. I morgon är jag konfrencier på El Mundo. Bl a Isak Jansson kommer dit (han var fulltsändigt lysande på Big Ben i kväll), gör det ni med!

torsdag 3 september 2009

Vemod


Snart lägger båten ut mot Sandhamn. Jag längtar efter något tryggt. Skärgården är bly färgad och i vinden finns en doft av disel. Det är inte detta man säljer båt resor med waxholmsbolaget på. Inte när skärgården är så här; lite mindre Evert Taube, lite mer John Ajvide Lindkvist.

släppa taget

Jag brukar torka av skärmen på min mac med fiberduk. Det är som att kissa på sig för att hålla värmen.
Nu har jag en skärm översållad av mikroskopiska repor och är det minsta solljus i rummet kan jag lika gärna stänga av datorn.
Jag tänker att det är fiberdukens fel.

Tekniska ägodelar.
Under första året vårdar man dem ömt. Rullar ihop sladden ordentligt. Laddar batteriet tills det är på 100% och kör sen sladdlöst tills det är nere på 0 igen. Man har inte datorn i knät, utan alltid på absolut plant underlag. Man gör alla uppdateringar som krävs, och är noga med att stänga av datorn genom äppletmenyn - inte med knappen, och absolut inte försätta den i viloläge inför transport i väska.
Sen är det något litet som händer. En knapp hakar upp sig, ett enkelklick på touchpadden tolkas var tionde gång av datorn som ett dubbelklick, det börjar bli flugskit runt skärmen, hårddisken är full.
Och man släpper taget.
Förfallet rullar in med full kraft och på bara några veckor har datorn transformerats från ny fräsch ägodel, till blocketpryl i prisklassen 500 - 1000 spänn.

Jag fyllde 40 för några månader sen. Jag har repor i skärmen. Mitt batteri slutar ladda när det har nått 69%. Hårddisken är nästan full. Ryggen värker.
Läge att släppa taget?

onsdag 2 september 2009

Shanti Rooney för en dag.

I morgon eftermiddag klockan 17:00 blir jag hämtad med bil här hemma för transport till Stavsnäs. Kl 18:20 avgår båten mot sandhamn och när jag kommer dit ska jag checka in på "Seglarhotellet" under namnet "Krister".

Jag kommer att var ensam, men beväpnad med en god bok kommer jag säkert att kunna fördriva kvällen på typ hamnkrogen eller vad jag nu hittar. Måste lägga mig tidigt. Kanske tar jag med mig en DVD, kanske "Män som hatar kvinnor"?

Förhoppningsvis somnar jag i varje fall tidigt. Allt efter 23 är katastrof.

På fredag morgon, klockan 04:15 måste jag kliva upp. Klockan 04:40 hämtas jag utanför hotellet av någon som kommer att köra mig på en fyrhjuling upp till baracken där smink och kostym håller till.

Här drar jag på mig en våtdräkt (inkl våtskor), chinos, skjorta, slips, klocka och ett antal tyngder.

Klockan 05:20 lägger en liten båt ut från Sandhamn. Med på båten finns förutom jag, en fotograf, regissör + entourage, varav en kommer att hantera åran.

En stund senare hoppar jag i vattnet. Scenen handlar om att jag försöker ta mig upp i båten, men att någon med en åra hindrar mig, tills dess att jag drunknar och sjunker mot botten.

Klockan 06:00 går vi (förhoppningsvis) iland.

Klockan 08:00 tar jag båten tillbaka till Stavsnäs.
Jag längtar redan.

tisdag 1 september 2009

Stå upp på El Mundo 2


Det var fint i går. En lagom melankolisk höstkväll, fortfarande +20, men med ett annat ljus. Folk blir lite snyggare på hösten. De är fortfarande solbrända och kläderna som inköptes före sommaren har hittat sin passform.

Inne på El Mundo var det trångt och varmt (lite för trångt under första akten, faktum är att stämningen steg i andra akten när det blev lite mer luft mellan besökarna).

Henrik inledde fint och tryggt och sen var det min tur att kliva på. Jag kunde inte texten så bra, men är ändå nöjd. Tycker att mina skämt fortfarande är på nybörjarnivå, men jag tänker vara snäll mot mig själv i fortsättningen. Det är roligt ändå. Publiken var ganska reserverad till en början, men alla verkar oerhört nöjda efteråt. Bianca Meyer, Johan Grundén och Martin Krantz slet med dem och när Dominik Henzel klev på som sista komiker i första akten var de varma. Och han är ju så rolig. Rolig på ett aggressivt och lite affekterat sätt. Det är som att han just har kommit upp ur gropen. Han suger i sig 4 kubik luft och sen är det full spruta i en kvart.

Efter paus var det som sagt lite glesare i publiken, men det gjorde ingenting, tvärtom. Marika Karlsson inledde och testade nytt material inför TV-inspelning i kväll. Efteråt sa jag till henne att hon kanske är lite för rolig i sig själv för att riktigt kunna avgöra om materialet håller. För hon är väldigt kul på scen. Och trygg. Hon är en sån där komiker som tar hela ansvaret själv. Om jag råkar bränna ett skämt känner jag hur publiken kollektivt drabbas av obehag och börjar tycka lite synd om mig. När hon gör det, tycker de bara att hon är extra kul och vill höra mer.

OK - jag tänker inte recensera mer. Johan Ranner, Marcus Johansson och avslutande Henrik Elmér gjorde väldigt bra ifrån sig alla tre och efteråt kändes det som att alla var mycket nöjda. Jag pratade lite med Marcus och han jämförde "Stå Upp på El Mundo" med "På besök" i Malmö. Han sa att han uppskattar en klubb med fullvuxen publik som ställer högre krav på komikerna, en publik med snäppet smalare referenser och en publik som inte stödskrattar när de innerst tycker att det inte funkar. Han sa att det var en komplimang och jag tar det som en sådan. Jag tänker att "Stå upp på El Mundo", som klubb, är lite kärvare. Att den är lite mer Jörn Donner och lite mindre Collin Nutley. Jag gillar den tanken.
Lite mer Jörn Donner.

För övrigt var Micke Berg där i går igen. Han gick vid paus. Rastlös. Nästa gång ska jag säga till honom att komma en timma senare.