Pippis pappa var kung i söderhavet

Så här skriver Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman i förordet till samlingsvolymen "Boken om Pippi Långstrump":

[....] På 1940-talet var neger det vedertagna svenska namnet på människor med svart hudfärg som levde i andra världsdelar än vår. Det bodde just inga svarta människor i Norden, mycket få svenska barn hade sett några i verkligheten, och TV fanns inte än. "Negrer" var exotiska.
På 2000-talet har ordet neger kommit att uppfattas som så förolämpande att utgivarna av Pippi Långstrump-böckerna har tvingats fråga sig om det bör rensa bort ordet ur texten, överallt där det förekommer. Byta ut det, skriva om. Pippi skulle då exempelvis inte säga "min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung" till Tommy och Annika, utan - ja, vad tycker vi att hon skulle säga?
Saken är inte riktigt så enkel som man kanske kan tro. Pippi kan förstås aldrig göras till ett 2000-talsbarn. Och det har alltid varit en omöjlighet att få henne att uppträda lämpligt. Själva vanvördigheten rår ingen på. Däremot kan vi inte se att hon någonstans i böckerna uppträder fördomsfullt.
Vi som är Astrid Lindgrens rättighetesinnehavare efter hennes död har inte velat medge en modernisering av hennes Pippi Långstrump böcker.

Man kan fråga sig varför? Är sankt Astrid så helig att inte ens dessa hennes tidigaste dumheter får korrigeras. Pippiböckerna är lysande högläsning för barn, mina ungar älskar Pippi, men jag måste alltid korrigera när jag kommer till avsnitten som behandlar Pippis pappa eller kurrekurreduttön. När jag läser är Pippis pappa "kung i söderhavet" och jag tycker inte att det på något vis gör att texten tappar magi eller att den blir missvisande.

För övrigt är just de avsnitt av Pippi Långstrump när hon är i Söderhavet, de fattigaste Astrid Lindgren skrev under hela sin karriär. Här tappar Pippi hela sin anarkism och blir istället en kolonial liten missionärsflicka som ska lära de stackars mörka barnen en smula demokrati:

Nu försökte Momo förklara för Pippi varför de låg på knä för henne.
-Du vara micke' fin vit prinsessa, sa han.
-Jag ingalunda vara micke' fin vit prinsessa, sa Pippi på bruten kurrekurreduttiska. Jag vara i stort sett bara Pippi Långstrump och nu jag giva absolut katten i det här tronandet.

Jag undrar hur det är att läsa Pippi om man själv kommer från låt säga Gahna, eller om man läser för en dagisgrupp där två av barnen kommer från Nigeria. Smyger sig då inte en känsla av overklighet in i dessa barn? En känsla av att de aldrig riktigt kommer att slippa undan det där fula koloniala uttrycket, hur mycket de än vill och intalar sig att det bara är ett ord?

N-ordet känner de nog igen, det har de hört, men vad känner de här barnen när det kommer från fröken, när hon läser om den av alla barn och gamla så älskade och 100% godhjärtade Pippi Långstrump?

Det finns facebookgrupper som förfäktar vår rätt att säga "negerboll" (över 100 000 medlemmar i Sverige). "Negerboll är ett bakverk och det ligger ingen ondska i det", säger man. "Ordet neger syftar på att bakverket är svart och inget annat."

Jag håller inte med. N-ordet är ett mobbingord, ett statusänkarord, ett ord som vill placera in en fjärdedel av jordens befolkning i ett fack som det är lätt att tycka synd om men lika lätt att trycka ner. Det är ett ord som för länge sedan borde vara raderat ur vårt språkmedvetande. Ett ord som är en rest från den tid då man startade rasbiologiska institut i Uppsala och då ingen svart man eller kvinna fick sitta längst fram i bussen i Georgia. Den tiden är förbi nu.

Kan inte Karin Nyman inse det, förpassar hon Pippi till en av historiens fulaste sophögar.