söndag 30 november 2008

Big Ben söndag kväll kl 20:00

I kväll/morgon kväll (hur förhåller man sig till det där när man skriver ett inlägg klockan 4 minuter över midnatt) ska jag upp på Big Ben för tredje gången. Det har gått bra de föregående gångerna tycker jag. Lite stolpigt, lite svajigt i kroppen, men absolut ingenting att skämmas för. Jag har fått 4 minuter den här gången (förra fick jag 5, jag undrar om jag ska tolka in något i det?) och tänke lägga upp min tid på följande sätt:

1. Hej och kort skämt om micen.
2. Kort skämt om en grej som folk brukar säga, och som jag retar mig på för att den inte är sann.
3. Långt och rätt löljig rutin om mäns sexuella tillkortakommanden.
4. Kort men kärnfull rutin om en populär hundras.

Förra gången drog jag över ungefär en och en halv minut, vilket är en grov synd på Big Ben (det är jättemånga som väntar på sin tur och publiken har inte hur mycket kraft som helst) så jag tänker försöka hålla mig ordagrant till manus den här gången.

Och det är just det som är problemet. Jag har inte riktigt något manus. Under 5 års tid ägnade jag mig uteslutande åt improvisation. Det var under åren i början av 90-talet, och jag fick rätt många timmar scentid i kroppen då, vilket faktiskt märks nu, men lärde mig också att vika av från ämnet så fort impulsen kom.

När det gäller Stand Up, som är så formbundet, är det jättefarligt att plötsligt dra iväg åt ett annat håll. Om man inte planterar rätt bilder i publikens huvuden, ger dem rätt information vid rätt tillfälle, kan ett skämt falla platt. Man får inte leda dem fel. De måste verkligen förstå vartåt man är på väg, så att man i ett exakt ögonblick kan vika av åt ett oväntat håll och framkalla skratt.

Så jag är lite nervös nu. Får inte dra iväg, särskilt inte i början.
Början är värst. Då ska man:
1. Visa för publiken vem man är.
2. Vsia att man är rolig.

Jag vet inte riktigt vem jag är. Som stand up alltså. Detta är ett problem. Jag menar, om jag var jättesmal och 150 cm lång, skulle jag kunna ställa undan micstativet och säga: "ser ni mig NU då" och få skratt och sympati eftersom jag strök publiken medhårs och bekräftade det de just hade sett.

Jag är ganska lång men ser hyfsad proportionerlig ut. Jag ser överuhud taget medelbra ut, är rätt genomsnittlig, har inga lyten, inga problem, inget etninskt ursprung som måste avhandlas, ingen konstig dialekt. Jag är oerhört vanlig, kanske 10 cm längre än de flesta, men det bygger man inget skämt på.

Så risken är alltså att jag börjar köra på känsla där i starten. Att jag ad-libbar om något ovidkommande, möts av oförstående tystnad från publiken och kommer snett in i mitt framträdande.

Nu ska jag gå igenom mitt manus igen.

Önska mig lycka till!



Just det: Om ni går in på Big Bens hemsida www.standupsverige.se kan ni se flera korta uppträdanden därifrån. Titta extra noga på Noah Johansson. Jag tror att han kommer att bli något stort om han får chansen att fortsätta.

lördag 29 november 2008

lördag


Solen har just gått ner och jag har ännu inte kommit ur morgonrocken. Mimmi klippte mig för en stund sen med vår klippo som är sämre än afrikanskt internet. Jag vet inte varför jag halkar in på den liknelsen, men det var något Mimmi sa under klippningen när maskinen stannade hela tiden. Fan, det här känns som när...en DVD hackar hela tiden. Jag fattade vad hon menade, men för mig blev det inte klockrent förrän jag kom att tänka på hur det måste vara att försöka få en uppkoppling i ett riktigt fattigt u-land.

Nu har hon gått ut och komme inte hem förrän barnen har somnat. Alex badar och Stella och Mårten leker skola med ett par kompisar inne på rummet. Jag känner mig rätt skön. Inga krav i dag. Att gå och köpa mjölk på sin höjd. Och några pizzor till kidsen. Veckan som gick var hård och i går morse trodde jag att hela planeringen skulle spricka. Bara halva jobbet var gjort och både jag och Janne hade känningar åt det förkylda. Men klockan 18:06 kunde vi posta det sista dokumentent och jag hoppade upp på cykeln och for till Video no1 på Götgatan och hyrde 5 högkvalitativa filmer varav en heter Grizzly Man.

Timothy Threadwell är död. Han och hans flickvän blev uppätna av en gammal grizzly i Alaska medan kameran tog upp ljuden från slakten. Ni har säkert sett filmen. Starkt berörande. Obehaglig. Och detta att så många ansåg att det inte var värt att sörja Timothy Threadwell. Att han fick vad han förtjänade. Det säger en del om vår uppfattning om folk med funktionsnedsättningar tycker jag. Om hur vi ser på de som viker av från det gängse mönstret. För han var obegriplig i någon mening. Lätt autistisk, eller kanske att han led av autismens absoluta motsats: överdriven känslosamhet.

Ibland blev han direkt komisk, som när han grät över en död rävunge, eller som när han tolkade alaskaturisternas glada hälsningar till honom som dödshot. ibland var han obehaglig. Som när han gav sin flickvän en skarp instruktion att inte gå in i bild, eftersom illusionen skulle vara att han tillbringade all tid ensam i Alaska.

I vilket fall som helst lurade ångesten under den tunna ytan precis hela tiden.

Eller som Robban Broberg skaldar:
"att ha det taskigt med sig själv i Paris/
är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm"

fredag 28 november 2008

Bossa Nova - nej gosse sällan

..sjunger Cornelis Wreeswijk.
"En viss sorts samba har invalidpension, dansas bara rikt folk emellan, den går aldrig mera upp till favelan"

Det är härligt att bli stuken medhårs av en stor trubadur på det där sättet. Bossa Nova - det finns ingen musikstil jag har svårare för. Hela morgonen har jag formulerat mig kring hur illa jag tycker om det där svala gitarrpluppandet och den falska, lite påtända sången. Det är gigolopop när den är som sämst. En sval muzak 44 våningar över ipanema i en öppen planlösning med danska designmöbler och en valiumtrippad Twiggy utspilld över barvagnen.

Och i dag fyller Bossan alltså 50 år.
Det är 50 år för mycket.

Det finns undantag dock: Stan Getz öppninsnummer på plattan med paret Gilberto från Carnegie Hall, "grandfathers walz", är bland det vackraste jag har hört, men det är å andra sidan inte bossa.

När Astrud (id?ed?ad?yd?) tar vid med sin obegåvade falsksång på spår 2 och vägrar släppa micken för allt valium i världen, är det gonatt.

Och alla stackars teaterflickor sen, som genom åren har blivit taffligt förförda av 22 åriga kulturamasnyggingar med nylonsträngad gitarr, bossaambitioner och halvfjäder i pösbyxorna från HM, nä fy fan, tacka vet jag gammeltjo!

torsdag 27 november 2008

Marcus Birro, Peter Englund

Janne kom med Soundtracks nya album i morse och musiken fyller kontoret som någon slags tung tystnad (haltande liknelse, jag vet, men man hör den inte redan på första lyssningen, vilket är ett gott betyg när det kommer från någon som jobbar med att skriva och som vill ha musik på jobbet).

Jag hittade en gammal skiva i hyllan häromdan. "The Essex Green". Strålande! När ni tittar på avsnitt 12 och 13 av julkalendern nästa år, kan ni tänka på att just de avsnitten är bearbetade till "the Essex Greens" tysta musik.

Snön smalt bort och Stella förlorade ett vad. I morse var det ljumma vindar och bilen tittade fram i all sin dammighet på parkeringen utanför vårt hus. Jag hade nästan glömt bort att den stod där. Men jag kände mig glad på väg till jobbet. Plockade upp en kaffe på Gullmarsplan och for över Skanstullsbron zippandes genom det där lilla hålet i plastlocket, som man ju ska göra i denna kaffets tidsålder.

Mitt emot mig satt en välklädd ung man och pratade i telefon med en kompis som just hade fått barn. Det var dop på g, men den välklädde unge m.. kunde inte gå, ity han var på väg till Thailand. Hur som helst - av samtalet kunde jag lista ut att ungen skulle döpas i Allhelgonakyrkan och att Olle Carlsson skulle vara präst. "Ja, det var han som sommarpratade", sa den unge mannen. "Han verkar schysst, han pratade inte så mycket om såna där gudgrejjer? Eller hur?"

Jag tänker på något som Jenny Bergman sa en morgon när vi pluggade på samma högskola och vi möttes på rampen där jag brukade stå och röka. Hon kom i hög fart, som att hon hade kommit på något och snabbt ville in och omsätta det i konst: "Vi tänker för lite på gud", sa hon när hon passerade. Hon stannade inte upp, utan försvann in. Det är 11 år sen nu, men jag tänker på de där orden flera gånger i veckan.

Tänker jag på gud? Knappast. Men att säga att en präst är schysst för att han inte pratar om gud, är som att säga att man gillar en poet för att hon inte pratar om smärta.

Mina favoritbloggar just nu, i höstvärmen, är dess två:
Peter Englund.
Marcus Birro.

(jag länkar när jag kommer hem. Kan inte nu. Har mallen på andra datorn.)

onsdag 26 november 2008


Näe....

kapitel 1

Piratförlaget har ju den där tävlingen på nätet nu, kapitel 1, är det någon som känner till den? Icke utgivna författare får lägga upp sina texter, skapa ett omslag, skriva egen baksidestext och leverera en kort författarpresentation, och så är tanken att den som når flest läsare får ett kontrakt för utgivning.

Eftersom jag är så pass fåfäng som jag är, har jag också publicerat en text där. Jag har varit mycket noga med pseudonym och så; att hålla mig kryptiskt i författarpresentationen osv, så det är ingen idé att ens försöka hitta mig där. Försök inte, tack så mycket. Texten är för övrigt jättebra, och jätteoavslutad (och det är inte ”Karla Brottare”), men det var inte det jag ville komma till.

Vad vill jag komma till?

Här om dan tittade en gammal bekant förbi mitt kontor och bara lovprisade bloggen. Hon sa att nätet är så fullt av oredigerade texter i bloggform, men att min blogg var ett lysande undantag.

Anna, jag är rädd att jag gör dig besviken nu, för jag har ingen aning om vart den här texten är på väg. Det snöar ute, så mycket kan jag säga. RESTAS fula sopbil försökte just backa upp för Duvnäsgatan, men fick ge upp. Blåa tvåan kommer farande från Barnängen och alla stackars pensionärer som inte har fått på broddarna än, halkar runt i modden som smörklickar i en stekpanna.

Nå i alla fall, piratförlaget – kapitel 1:
När jag är inne och kollar min text, ser efter vad som har hänt med den, om någon har gett den toppbetyg, om någon har postat en kommentar, drabbas jag av hur den fullständigt drunknar i andra texter. Jag postade för ett par dagar sen, men sen dess har ungefär 100 nya romanöppningar publicerats på sidan. Och jag undrar över hur organsikt det är verkligen är, detta att ”den som får flest läsare, får ge ut en bok”? För mig som lekman blir det i varje fall omöjligt att navigera runt bland alla texter som vill bli lästa. Jag klickar väl på de som har fräckast omslag, eller som heter något som lovar en smarrig fortsättning. Men när jag har börjat läsa och måste sluta hela tiden för att författaren inte kan stava eller gillar att beskriva solupp/nedgångar som ”magiska”, då lägger jag av, och de där riktigt bra texterna förblir olästa.

Jag menar att det skulle behövas en bra redaktör, som kunde sålla agnarna från vetet, innan texterna presenteras för en bredare allmänhet.

Som kapitel 1 ser ut nu, blir det den mest nätverksaktive som vinner. Eller den som har proppat sin text med sökord som triggar lustcentrum.

Lite som bloggvärlden alltså.



.

måndag 24 november 2008

grattis

Jag pratade med en nybliven pappa på telefon i morse. Direkt från BB. Han utstrålade ett stort lugn. Allt hade gått bra och de var i trygga händer på ett litet rum där de skulle få stanna ett tag till.

Jag avundas honom väldigt mycket. De där första dygnen efter att ett barn är fött, när man fortfarande är omsluten av hela vårdapparaten och bara behöver fokusera åt ett håll, är ju någonting så exempellöst mysiga. Man är aldrig så tillsammans som då. Man är aldrig så enad som då.

Och nyfikenheten över den lille. Stoltheten och insikten om vad barnet adderar till ens liv och identitet, hur den långsamt sjunker in som ett glas varmt rödvin efter en hård dag ute i snön. Det är i varje fall så nära en gudsupplevelse jag har varit.
(Bara det där nya datumet, som under en lång räcka av år kommer att firas med en födelsedagsfest. Klockslaget. Vikten. Längden. Alla nya data. Allt nytt som rör den här individen och som ska berättas, rabblas upp och som blir de första stenarna i bygget av en person.)

Nu talar jag för mig själv, men jag älskar de där dygnen. Jag har varit med om dem tre gånger. Och plötsligt längtar jag efter att få vara med om dem igen.

Jättegrattis!
Och välkommen till livet, du lille.

lejon och tigrar

Jag läste hos Micke Berg att han drömde om lejon i natt. Jag drömde om tigrar. Flera stora tigrar i någon slags odefinierbar närhet, som ett hot och en lockelse på samma gång.

Jag har en återkommande dag(mar)dröm, att jag går på toaletten och när jag sitter där hör jag hur någon tassar runt i lägenheten. Det står ett lejon i hallen när jag kommer ut. Eller en tiger. Barnen är inne på sitt rum och de skriker. Jag försöker lunga dem: vad ni gör, öppna inte dörren ut till hallen. Sen flyr jag in på toaletten igen. Utan mobilen.

söndag 23 november 2008

Hör upp PeterO

Författaren är Bo Setterlind/Ballad till romantisk musik/..Dikten är lång,men slutfrasen låter sisåhär/Askan må vredgas,Jorden blir kall.Mörkret är nära.Makten går vall.Makten är sniken!Fly till musiken.Leve ROMANTIKEN!/Maja

Jag hade aldrig hört de där raderna förut. De är väldigt vackra och i går kväll fick jag för mig att det var Karin Boye som hade skaldat. Men - Bo Setterlind alltså.
Tack Maja.

Habib

Om jag vore TV-krönikör i någon av de större morgontidnignarna, skulle jag ägna minst en helsida åt att hylla nya dramaserien för barn - Habib.

Fullständigt lysande. Missa inte. Bästa sen Ebba och Didrik.

Ville bara säga det.

lördag 22 november 2008

Anders braskar....

Pulka i vita bergen i dag. Alla var där kan man väl säga. Torr luft och snö är vad man har längtat efter ett tag nu. Stella är tvärsäker på att vintern är fixad.
"Titta själv", säger hon med hänvisning ut genom fönstret. "Tror du att allt det här kommer att smälta bort till jul?"
Stackars lilla barn. Hon har inte varit med så länge.

Men snart så, snart vet hon hur bitter verkligheten är. Till jul, ungefär.

Ranelid

Det var inte bara jag som hade sett fram mot Eva Beckmans samtal om pretantioner i går kväll. I min värld var det uppladdning som till en VM final i åtminsone hockey.

Tråkigt tycker jag att samtalet kom att handla så mycket om den exakta betydelsen av ett ord - pretentiös (i relation till pretentioner), snarare än om innebörden av ordet och vad det för med sig.

Nu var det ju ingen tävling, men Björn Ranelid var bäst. Jag tycker att det är synd att det inte finns fler fönster i etern för en såna som han. Att han tvingas ställa upp i sådant som Morgonsoffan (där han läste högt ur Faddes memoarer i en obegriplig sketch), för att få lite mediatid karln.

För han gillar ju att synas. Och ska synas tycker jag. En klassisk bard är han. En man som älskar sina ord. Som tycker att hans ord betyder något. Som är har pretentioner upp över hårfästet. Att se och höra honom i TV i går kväll, var som att skölja munnen med vademecum efter en evighet med bara sockerdricka.

De andra – Pollak, Shyffert och han den där smarta killen från expressen, var också bra och kul att höra, men mer på ett vanligt reguljärt sätt. Björn Ranelid var som nedstigen direkt ur litteraturhistorien. Som ett moln i byxor. Som en gammaldags bög, med kravatt och snygga vågor i håret, i baren på statt, Härnösand.

Hjälp Peter O!!

Följande kommentar inkom i går kväll, under ett inlägg som jag postade den 7 december förra året.

Eftersom jag inte tror att det är så många som läser sig så långt bak i denna blogg, lyfter jag fram den här.

"Det här citatet "Jorden blir kall. Mörkret är nära. Makten går vall. Makten är sniken!-Fly till musiken!" deklamerade Hjördis Petterson i tv-programmet Nygammalt 1979.

Om någon kan tala om vem som författat raderna skulle jag bli tacksam.

/PeterO"


Är det någon som kan hjälpa Peter? Själv är jag fullständigt körd på litteraturhistoria, och jag vet att alla mina gissningar skulle vara direkt genanta.
Pär Lagerkvist?
Thore Skogman?

tisdag 18 november 2008

Bilaga till inlägget nedan:



jävla väder, jävla årstid

Min cykel blåste omkull här ute på gatan för en stund sen. I dag är vädret sånt att man inte ens kan röka. Jag fick springa tillbaka till kontoret från konsum sen jag hade varit där och handlat lunch. Skrev jag något om lycklig i går, så gäller det inte för i dag.

Jag önskar att jag levde någonstans där vädret var samma hela tiden. Är man redan lite upp och ner på humörfronten och dessutom ska parera en svensk höst kan det börja svänga rejält. Fullständigt utlämnad är man. Tittar ut på morgonen och ser att: ”helvete, regn, då var den dagen förstörd”.

Jag går inte till Spuntino när jag mår så här. Hinner inte. Allt går så mycket långsammare. Ungarna är deprimerade när de ska iväg till dagis och gråter i sina galonisar så att man inte kan slita sig ifrån dem.
Galonisar! Jävlar vad deppigt
”Är det galonisar i dag?”, frågar Mårten när han vaknar. Jag slapp galonisar när jag var liten, och jag är rätt säker på att Mårtens barn också kommer att slippa.

Klockan är bara något över tre men vore det inte för halvljusen i den regniga asfalten, skulle man inte se bilarna som smyger omkring där ute. Den här stan är ingenting att ha just i dag. Sverige är obeboeligt så här års.

Jag undrar hur det känns att vara flykting och komma hit till oss en regnig dag i november. Tanken slår en ju ibland. Att just nu, just i min närhet, händer något avgörande i någon annan människas liv. Och jag tänker på den där 10-åriga irakiska killen som kanske anländer till en flyktingförläggning i skogen utanför Upplands Väsby i dag. Hur känner han? Hur tänker hans pappa och mamma?

Jag kan inte röka en cigg på grund av vädret.
Plötsligt känns det som ett mycket futtigt problem

Jag hittade inte skämskudden,

så jag kunde inte titta på fotbollsgalan i kväll. Zlatan vann i varje fall och det var väl ungefär lika oväntat som att Obama eller McCain skulle vinna presidentvalet i USA. Det känns märkvärdigt tomt att leva i ett land, där man fyller en hel glob och trailar i två hela veckor och sänder två timmar direkt för något som en person har gjort.
En person.
Tänk om de åtminstone ett år kunde ha sinnesnärvaro att låta bli.

måndag 17 november 2008

Jag mådde riktigt bra av att läsa intervjun med Ulf Lundell i DN i går. Inte så mycket på grund av vad han sa, eller på grund av att jag är ett stort fan (för det är jag inte) utan på grund av att han står för något som jag minns som väldigt påtagligt och närvarande i Sverige, men som knappast finns kvar längre.

Och jag vet inte vad detta är. Jag kan inte sätta ord på det. Jag vet bara att det fanns ett Sverige där jag växte upp, där jag lärde mig navigera och där jag fann en hemvist, men att detta Sverige inte längre finns kvar.

Ulf Lundell säger att han bara var lycklig på riktigt under den perioden då han hade småbarn. Jag vet inte om han talar sanning där, kanske är det en efterkonstruktion som passar hans image, men jag tar det som ett erkännande.

Klockan var 23:59 i går kväll när jag la ifrån mig DN:s kulturdel och gick till sängs. Mimmi låg redan där och gick igenom vårt bildarkiv för de senaste 2 åren. Hon sa att hon var stolt över våra barn. I morse sa hon att hon kände sig lycklig över dem. Kanske har Ulf Lundell rätt. Tänk om det är så att det är just exakt det liv jag och Mimmi lever nu som är lyckan? Inte det vi minns från förr, inte det som eventuellt kommer att hända längre fram. Utan det här.

Det gäller bara att ha modet att acceptera det.

080817

Titta vad jag hittade när jag googlade på mig själv

fredag 14 november 2008

Så här uttrycker man sig bara när man mår väldigt bra:

"Jag mellanlandar i Tyskland och trivs. Man kan inte gå vilse på tyska flygplatser. Hur stora de än är så styrs de ändå av en inneboende men hemtrevlig tysk logik."

Marcus Birro på väg till Rom och efterlängtat fotbollsderby.

Fredagen den 14:e

Jag kom till jobbet i tid i morse och brydde mig inte om att sätta på datorn utan tog itu med disken istället. Varför gör man inte så oftare? Just de första minutrarna av en arbetsdag kan vara avgörande. Inga mejl i inboxen när man loggar på och en hel dag faller platt som en pannkaka.
Men jag diskade. Det tog säkert 45 minuter, så illa var det. Därefter dammsög jag, våttorkade alla golven, rensade av på bord och andra plana ytor, satte på kaffe, placerade fyra värmeljus på vårt lunchbord, gick till konsum och köpte munkar och klockan kvart över elva var det kaffe.
Bra start på dagen va?

Därefter har jag jobbat i ungefär i 5 minuter, ätit lunch med min bästa kompis, druckit mer kaffe och jobbat i 5 minuter till.

Klockan är snart 3. Om en stund cyklar jag till systemet och köper ett par flarror rött. Sen är tar jag helg. Vi ska äta middag borta i kväll. De har också barn. Kommer att bli toppen.

onsdag 12 november 2008

Chadonna


Gokväll igen. Det är jag och köket och kylskåpet brummar och från sovrummet hör man hur Alexander inte vill sova. Grannarna ovanför oss har party och jag skulle gärna vilja vara där. Då och då hör man brottstycken från rödvinsbrusiga samtal, inget mer, men jag tänker att det är en tidlös ljudbild jag befinner mig i, det är 1900-tal, rent av sent 1800-tal, människor, svaga brummanden, såna ljud som man blir trygg av. Ljud som jag inte kan vara utan. Ljud som gör att jag inte vill bo på landet. På avstånd anas även staden; som en ljus gloria över träden i Årstaskogen, som ett tyst bakgrundssus bortom alla andra ljuden.

Jag fick en exklusiv bara till mig skickad madonnablid av Channa Bankier nu i kväll. Jag är mycket stolt. Channa är en skön brud, det har jag redan skrivit här i bloggen. Hon är en madonna också. Bor i skogen med en massa katter och datorer. Omgiven av andra brus antar jag.

Nu lägger grannarna i en högre växel där uppe. Go natt.

Det börjar dra ihop sig till lunch.


I vårt lilla pentry fylkas pojkarna. Det blir pastasallad från i går. Själv tar jag varma koppen. Livet är som en sitcom utan pålagda skratt.
Jag sitter på Spuntino. Tvärs över gatan står en svart SUV. En Kia, med en sån där "nej till löntagarfonder"-dekal på bakluckan. Bilen ser ut att vara från i år. Den där dekalen har inte varit aktuell sen 85, annat än som en skarp markering om hur icke-socialistisk man är till sin läggning. Och jag tror att man måste brinna för att ens hitta en sån dekal i dag. Man måste verkligen vilja göra sin markering riktigt mycket.

Men vad är det man markerar emot? 1300 varslade volvoarbetare?
Jag vet inte..

tisdag 11 november 2008

Olla

Lagkaptenen i Kalmar resonerade med SVT:s reporter kring om han skulle våga pussa Lennart Johanssons-pokal, nu efter SM guldet i söndags, eller om kanske IFK Göteborg hade ollat den.

Tjohej vad gammal jag känner mig helt plötsligt.

Återkommer i frågan. Nu: Jobba.

söndag 9 november 2008

Göta Lejon, lördag

I går, lördag, såg jag Tomas på Göta Lejon. Första gången jag såg honom uppträda gick han i fjärde klass och han sjöng ”gatorna på söder” i Fruänsskolans Aula. Hela högstadiet såg på och jag minns att de satt och hånflinade åt honom under konserten, men att det viskades beundrande i korridorerna efteråt.

Att ställa sig inför hela Fruängsskolan 1982 och INTE sjunga något av Iron Maiden, utan en samhällskritisk, vemodig visa med frikyrkliga undertoner, var så kamikaziebetonat att inte ens de dummaste av mobbare kunde blunda för storheten i det. Det finns ingenting som är så kraftfullt inför pöbeln, som att vara sig själv om man har kraft att vara det fullt ut.

Tomas var lysande i går. Han är alltid lysande – eller det vet jag inte ens om han själv skulle hålla med om, men så här då: Trots att vi har känt varandra i nästan hela livet och att vi har stött och blött oss själva mot varandra under så många år, tycker jag alltid att han når fram på ett nytt sätt varje gång jag ser honom.

Tomas pratar mycket under sina konserter. Han kan vara jävligt rolig och han tycks ha en förmåga att hämta koncentration ur publikens tysta närvaro. Han har också en förmåga att inte gömma sig, om ni hänger med. Han är väldigt rakt upp och ner, inga små later som ska avleda publiken från allvaret, inga nervösa tix som avslöjar att han är obekväm. Han tittar på publiken länge, han andas när han behöver andas, han låter publiken vänta en stund medan han stämmer om gitarren – och han gör allt detta utan att för ett ögonblick be om ursäkt för sig själv.

Och jävlar vad bra man mår av att sitta och titta på någon som är så bekväm inför sin publik. För mig som åskådare blir allting plötsligt möjligt. Det blir högre till tak. Allting känns en liten smula enklare.

Den känslan sitter i ännu.

fredag 7 november 2008

Just det:

I kväll gör en av mina bästa vänner, Mats Rosén, debut som Dramaten-dramatiker med "Allsång" på Elverket. Jag har känt Mats i 20 år nästan och sannerligen - när vi stod där på Kvarnen 93 och sjöng Sovjets nationalsång och inte gick hem förrän pengarna var slut (eller förrän en av oss kräktes), var det knappast det man såg framför sig när det gällde honom.

Men nu är han där.
Och det känns fantastiskt.

fredagsmys

I kväll sjunger idolerna rock, och trots att jag har svurit, trots att jag inte ens gillar någon av deltagarna, trots att jag vet att en och en halv timma framför det där programmet är tillräckligt för att sabba en hel helg - kommer jag att titta. Jag undrar varför?

Kanske för att programmet är så till 100% på allvar. Att det är så uppskruvat att det till och med finns ett kristeam på plats.
Jag tror att det är det som är framgångsreceptet: nödvändigheten av ett kristeam.

Annars har jag tänkt att jag ska ta med mig ungarna på hockey någon gång. Hockey känns plötsligt väldigt rätt. Det är blivit folkligt igen känns det som. Just den här säsongen. Skelefteå AIK toppar elitserien och det känns tryggt och folkhemsmysigt på ett tidigt 80-talssätt. De riktiga AIK fyller ju hovet igen, och jag känner det där suget som man kände när de var som störst. Det var billigt att gå på hockey på den tiden och det fanns alltid biljetter kvar på hovet. Black Army hade ståplats i ena kurvan och motståndarlagets klack stod på behörigt avstånd på andra sidan rinken. Man rökte cigg och drack folkisar som man hade smusslat in under jackan. Sista gången jag gick, det måste ha varit 1987, spelade AIK för en fortsatt elitserieplats. Jag tror att de mötet Djurgården faktiskt och vi skrek så att jag inte kunde prata på flera dagar efteråt. Men Djurgården vann - detta o så osympatiska lag, och deras ungmoderater till fans kunde glatt dra in till stan och fira segern. Själv tog jag tunnelbanan hem och glömde allt vad hockey heter. Sen kom 90-talet och Foppatiden och Malmö Red Hawks och Djurgården hade en glansperiod och hockey kändes inte som min sport längre.
Men nu är den som sagt på väg tillbaka.

Lägenheten full med barn. Mimmi är på hippa och jag är ensam med ungarna + kusin Frank. Ljudet av legoplock når mig från barnens rum och i vardagsrummet regerar bolibompa-Marcus.

Trevlig helg

Anders

Opererat i Sverige

Jag har tagit mig en liten timme mitt i natten då jag skulle kunna gjort annat och grundligt gått igenom SVT-plays "öppet arkiv". Efter mitt vanliga varv runt Palme-mordet, klickade jag mig över till "Måndagsbörsen" och Jonas Hallberg.

I en av de märkligaste (och kanske sämsta) intervjuerna jag har sett, upprepade Jonas Hallberg följande fras typ 11 gånger: "Jag kanske ska ge er en bakgrund: musikgrupen Dag Vag har opererat i Sverige sen 1977."

Klippet är från mars 1981, då vi befann oss i den sista perioden i nöjeshistorien då den studientikosa Upsaliensihumorn var hippare än något annat.

Nä nu är jag trött. Gonatt.

onsdag 5 november 2008

I en kommentar från Wall street förklarar en av börsmäklarna dagens kraftiga nergång:
"Det är vinsthemtagningar, man har diskonterat den här segern dagar i förväg, det kommer att vara rally på börsen ett tag nu."

Vinsthemtagningar!
Plötsligt fattar man vad börsen är för nåt. Det är ett spel om snabba pengar, ett chickenrace där de starka spelar med medel som inte tillhör dem själva.

Det svänger här på bloggen, det förra inlägget slutade med "god bless America", det här vill jag sluta med ett rungande:
KROSSA KAPITALISMEN

Det är den dagen i dag.

Det vore på gränsen till förmätet om jag skulle börja dra slutsatser efter nattens presidentval, så oinsatt som jag har varit, men faktum är att jag har gått runt och kännt mig euforisk hela dagen.

Mitt i natten vaknade Mårten och grät så jag fick flytta in till honom. Hans säng är bara 75 bred och av enklaste snitt, så klockan 0525 klev jag upp och slog på TV:n. Nyheten var ganska färsk i Chicago trängdes massorna som en halvtimme senare skulle jubla och gråta under Obamas segertal.

Jag zappade runt en stund mellan SVT och TV4 och fastnade efter en kort stund för fyrans lite mjukare och mer människonära stajl. SVT:s sändning påminde mest om en reguljär 24-natt, med grafik som gick på alla ledder genom bilden och olika små rutor där Claes Elfsberg samtalade i höga diskanttoner med den o så tråkige och endast av siffror intresserade Sören Holmberg. (Ett hett tips till SVT om ni vill förnya era valvakor, ge Sören Holmberg ett minimum av tid framför kameran. Han har ju inget att säga.)

TV4 hade Göran Rosenberg som sidekick, och oj vad han kan sitt ämne. Trevlig är han också och bra i TV med sina initierade små händer som gestikulerar livligt just vid bordskanten. Redan när vi gick och la oss igår kväll satt Göran i studion och sa bra och intelligenta saker om USA. När jag slog på TV:n igen fem och en halv timma senare satt han kvar på exakt samma sätt.

Men OK, TV är TV och oavsett formen så vann Obama i bägge kanalerna. Klockan 6 klev han på där borta i Chicago och jag tänker inte ens försöka skildra vad jag såg, eftersom det redan är en modern klassiker. Jag kan bara säga att för mig försvann tiden. Jag upplevde något som jag tror kan liknas vid en fräslningsupplevelse och när jag reste mig upp ur min sköna fåtölj klockan 07:10 för att göra frukost, gjorde jag det som en av Obamas allra varmaste anhängare.

Långa manusmöten på TV hela dagen. Jag var trött och vimsig och avbröt för kaffe hela tiden, men det gjorde ingenting. Mötena gick bra. Alla verkade genuint inspirerade och så detta nya: Obama.

På em fick jag gå ifrån en stund pga kraftigt yrsel, men det gjorde ingenting: Obama.

På vägen hem var det dimma och svinkallt så att fingertopparna vitnade. Men jag tänkte inte på sånt. Jag tänkte: Obama.

Barnen har gjort sitt bästa för att pressa tillbaka mig och Mimmi in i vardagen igen hela kvällen, men tyvärr: Obama.

Nu hostar Mårten inifrån sin säng. Jag tror att jag kommer att hamna i den igen någon gång mitt i natten, men det skiter jag i just nu. Sena rapport gick just igång där ute i vardagsrummet. Allt de har att säga är: Obama.

God bless America.

tisdag 4 november 2008

Sverige eller Gotland

Klockan är 23:33 och familjen vi har inte riktigt landat än efter Gotland. Vi lekte en lek på vägen hem, Mårten och jag: Svergie eller Gotland. Den är rätt enkel - jag säger ett ortsnamn och han ska gissa om det är en ort i Sverige eller en ort på Gotland.
-Östermalm.
-Gotland!
-Fel!
-Men åh!
Så ungefär.

Vi lekte leken hela vägen mellan Ljugarn till Visby. Mårten blev allt bättre och bättre, men också allt ilsknare för varje gång han gissade fel. Han spelar ju en del dataspel pojken, och jag tror att han börjar tänka i antal "liv" och sånt där. Att man inte kan vinna en bana om man inte har alla rätt. Eller att man dör när man gissar fel och då måste börja om från början. Så för husfridens skull frågade vi honom bara om självklarheter. Typ Årsta, Globen, Brugsvik, Vamlingbo och Visby, sånt som han inte kan ha missat. Jag tog risken en gång:
-Skåne!
Men den var för svår..
-Gotland!
-Fel!
-Men åh, nu måste jag ju börja om.

Här hemma är TV:n på. Vi följer valet vi. Det skulle vara skönt att få gå och lägga sig med åtminsone en stark prognos för Obama. Och så väntar vi på att Alexander ska somna. Han sov hela vägen hem. Så han kan nog vara vaken i några timmar till.
Tyvärr.
Sånt är livet när man har småbarn.

hårda tag

Aftonbladet i dag:
Fängelsechefens order till Eklunds nya medfångar: "Antingen håller ni er lugna eller så åker ni ut".

måndag 3 november 2008

3 november kl 16 07


Solen har snart gått ner. Jag står på stranden där vi badar ibland. Om gud finns år det här man ska leta. Det är så tyst också. Vågorna bara kluckar, trots att jag står vid öppna havet.

lördag 1 november 2008

Gotland ber att få återkomma till våren


Vi är framme på Gotland nu. Bilresan gick bra, och var precis som för Robert Collin, fullständigt händelsefattig.

De skämtade rätt kul om honom på radion när vi var på väg till Nynäshamn. Utnämnde hans reportage till tidernas ointressantaste. Men när de läste upp de korta blogginläggen för oss lyssnare, hörde jag de poetiska kvalitéerna och jag tänker att Robert kanske inte var så fel ute trots allt. På något sätt hade han ändå lycktas fånga stämningen runt och på E 4:an en eftermiddag i oktober när snöoväer hotar, och jag tänker att om han hade hetat tja, ta vem som helst - Barbro Lindgren, så hade hans rapporter kunnat publiceras i något litet häfte. Ihop med lämpliga pennteckningar eller typ något åt det hållet.

Aftonbladet har tydligen tagit illa vid sig av allt häcklande, för de har lyft bort Collins reseskildring från tidningens nätbilaga. Så tyvärr kan det inte bli några smakprov.

Här i Vamlingbo är det tyst, vindstilla och silvergrått på himlen. Nu när träden börjar tappa sina löv blir det tydligt hur perspektivet förskjuts mot marken. Landskapet ser så platt ut och husen är så ensamma och utsatta där de står i små klungor. Ön vänder sig inåt nu, hon vill inte ha besök och hon tänker inte bjuda till på något sätt. Vill man vara här nu, får man roa sig själv.

Gotland ber att få återkomma till våren.