paus

Nu är det vår och folk börjar se ut som folk ute på gator och torg igen. Melodifestivaleländet är över oss men har snart blåst över. Carola har nog ett par säsonger kvar, men sen är hon människa igen. Och jag blir 39 i maj.

Tack för alla fina inlägg och svar senast. Som ni ser har jag lyft bort inläggen, eftersom jag anser att debatten är utagerad. Nu tar jag en längre paus. Jag har ett stort skrivprojekt hängande över mig, och det låter sig inte göras om jag inte ålägger mig själv stenhård arbetsdiciplin.

Den som vill dryfta något med mig, kan alltid mejla: sparring@comhem.se

Så hej på ett tag så hörs vi.

När gav jag mitt inre barn på båten?

Jag har drömt ganska konstigt de två senaste nätterna. Natten till igår vaknade jag mitt i en dröm där jag försökte komma undan en liten kille som verkade ha AD-HD eller liknande. Han envisades med att det var någonting han ville visa mig och han pratade forcerat på ett obehagligt sätt och sträckte sig efter mig med febriga fingrar.
Jag kände hur jag undvek att få honom för nära mig, men varje försök till distans resulterade i att han blev alltmer energisk.

När jag vaknade låg jag och tänkte att det nog var mitt inre barn jag hade mött i drömmen. Det var inte så att jag långsamt resonerade mig fram till det, utan tanken uppstod i uppvakningsögonblicket - ping, det där var ditt inre barn, varsågod!

Klockan var halv 5 på morgonen och jag var tvungen att gå upp och sträcka på mig och ta ett äpple. Mitt inre barn? En överaktiv lite obehaglig kille på 11 som inte förstod att lämna vuxna i fred?

Nu i kväll läste jag i Christina Björks bok om Charles Dodgson som var matematiklärare i Oxford och skrev barnböcker under pseudonymen Lewis Carrol. Charles Dodgson tycktes vara besatt av att umgås med barn. Så snart han blev hembjuden till vänner sökte han upp barnkammaren. Han lekte, berättade sagor och tog bilder av barnen. Under sin livstid blev han till och med känd som en av världens främsta barnfotografer. Han kallade barnen – nästan bara flickor – för sina barnvänner.

Favoriten hette Alice Liddell och det var för henne han berättade Alice i Underlandet under en dagsutflykt i juli 1862. Han hade sett Alice som sin bästa vän sen hon var 4 (och han 27) men när Alice fyllde 13 och började kännas för vuxen, övergav han henne och de sågs knappast mer i livet. Charles Dodgson skaffade sig nya barnvänner, tog nya fotografier och skrev nya sagor.

Under läsningen fick jag en obehaglig flashback till drömmen om den påstridige 11-åringen. Varför hade han kommit till mig? Varför gick han inte till en sådan som Mr Dodgson, som uppenbart hade hela sitt inre barn intakt? Eller var det rent av Lewis Carrol själv som kom till mig som ett barnspöke? Tänk om han ville visa mig något? Ge mig en nyckel av något slag, som jag tackade nej till utan att ens begripa det?

På väg hem från dagis i dag bad Mårten mig som vanligt att berätta en saga. Trots att jag kanske har skrivit mer barn-TV än någon annan nu levande författare (med ett undantag), och till och med har prosaambitioner på barnområdet, drabbas jag alltid av panik när Mårten ber om en saga. Jag KAN inte berätta sagor. De blir dumma och när jag sitter på bussen bland en massa andra vuxna, liksom skäms jag och berättar så tyst att absolut bara han ska höra. Mina historier dör rätt snart eftersom jag blockerar varje impuls till fantasteri och hakar upp mig på mina egna logiska luckor. Tillslut brukar jag hamna i typ en historia om en riddare som går ut i skogen för att döda en drake, och så hittar han draken och dödar den och sen är det slut. (Och Mårten har somnat.)

Om jag vore Charles Dodgson. Eller om jag vore Astrid Lindgren, eller HC Anderssen eller rent av Sören och Anders eller vem som helst av alla de där legendariska fantasiakrobaterna, vars inre barn hänger i knävecken i inre sockerdrickträd eller följer efter kaniner ner i inre kanintunnlar, så länge de lever - jisses sickna sagor han hade fått höra.

Det är rätt tungt det där att inte ha kontakt med/inte gilla sitt inre barn. Det är en känsla av förlust. Och jag undrar när det hände?

När gav jag mitt inre barn på båten?

Luddis

Mimmi har en kulturgeografisk blindkarta där Sveriges städer finns utmarkerade endast med nummer efter när de grundades eller fick stadsrättigheter. Sigtuna har nummer 1 (970) och Säffle har nummer 131 (1951). Ludvika bildades 1919, Klarlskoga 1940, Lycksele 1946.

Just de där hardcore 1900-talsstäderna är deppiga. Ludvika. Är det någon som har varit där? Staden vid sjön Väsman, men utan strandpromenad, eftersom den överdimensionerat stora rangerbangården för järnvägståg till och från ASEA ligger i vägen. På gågatan hålls de arbetslösaste av de arbetslösa. Runtomkring ligger bergslagens mörka skogar med dagbrott som man inte vill kika ner i. Ungefär 6 mil norrut ligger Borlänge (1949) och 6 mil söderut, Fagersta (1944).

Jag vabbar i dag. Eftersom barnen till stor del sköter sig själva blir jag sittande med min blindkarta.
Sverige är så ensamt på något sätt.
Sollefteå, 1917.

Vård av sjuka barn i dag igen

Alla tre är hemma. Man tappar skärpan efter några dagar. Mitt på dan slocknade solen och årets första snöoväder drog in över oss. Snön ligger kvar som skyar på gatorna och det är så snålt ute att man knappt kan vädra efter pannkaksstekningen. S har sett 24 avsnitt av Sunes jul. M sover. A:s stora brödsåg ligger nu högst upp i ett låst skåp. Det är fredag. Om några minuter kommer Mimmi hem med mat o vin. Sen börjar allt om på nytt igen.

arom

Jag fick ett litet copyuppdrag till syrrans cateringfirma och medan jag jobbade med texten insåg jag hur roligt det är att laborera med smaker även i text. Om man har någorlunda koll på hur olika smaker bryter av mot varandra blir det liksom ett äventyr i sig att skriva ”till rensteken serverar hon gärna bulgur med riven västerbottenost och granatäpplekärnor”. Man känner sig lite som Mozart, som komponerade direkt på papper och kunde höra musiken i huvudet medan han skrev partituret.

Hon är grym på att laga mat min lillasyrra (och min brorsa med, men det är en annan historia) och hon hittar just smakbrytningar som man inte trodde fanns. Jag antar att det finns en miljard synapser extra i hennes huvud för just det ändamålet. När hon drev salladsrestaurang på Erstagatan hade hon full lunch i den lilla lokalen mellan 11 och 14. Det fanns 12 sittplatser inne och 8 ute och vissa dagar hade hon 200 lunch. Ibland ringde hon mig och väste i luren att jag skulle rappa mig på till konsum och köpa mer romansallad, för den är slut och du måste komma nuuuu. Jag kommer ihåg att jag utarbetade en liten tradition att alltid äta en viss smörgås från hennes meny inför tuffa deadlines, alltid samma, och om någon ingrediens var slut gick jag själv och köpte den.

Ja, ja, det var tider det. Nu är hennes café stängt och i samma lokal ligger en kaffebar där jag först nu börjar känna mig hemmastadd. Inredningen är ny, men det lyxiga golvet som hon la in en gång för många år sen är kvar. Och något av doften kanske. Granatäpplekärnor mot västerbottenost. Fina grejjer!

En annan sak: Ordet ”bassäng”, jag läste det i kväll som för första gången. Det måste vara ett av svenskans fulaste ord. Och ett av de vackraste.

Saaaaatan

Nu är klockan 18:10 och bolibompa skulle ha börjat för 10 minuter sen. Istället sänder SVT en repris av gårdagens skidskytte. En REPRIS! Och jag vet fan inte vart jag ska ta vägen. Det är så fruktansvärt typiskt.

Jag har jobbat med barnTV i 10 år nu. Svensk public-service barnTV till på köpet. Något som vi borde värna om. Ett fält inom vilket vi är världsledande och där vi årligen plockar hem säckvis med internationella priser. Och som jag och alla andra som är inblandade är mycket stolta över.
Men det är inte SVT. Jo, barn/ungdomsfolket är ju det, och en och annan uppe på drama kanske, men i övrigt finns det ingenting som heter omsorg om svensk barnTV inom den där koncernen. När barn/undom ordnar sina mingelfester är det INGEN från storTV som kommer. När budgetar ska göras kommer barn sist. Nu är det OS i peking, så följaktligen blir det en lågbudgetjulkalender. För sport gillar dom - uj-uj-uj. Så fort det är minsta hockeyturnering skjuter man hela trablån framför sig och klipper barnprogrammen i baken. Ungarna sitter där på sin älskade bolibompatid och tittar hålögt på när några semiprofesionella hockypajasar snurrar runt på globenisen i någon som heter LG hockeygames eller vad det nu är för elände de hittar på för att tugga tid från barnprogrammen.

Telefonnummret till SVT:s växel är 08/784 00 00 (+4687840000 om man ringer från utlandet), be att få bli kopplad till tittarombudsmannen.

En slät kopp

I dag öppnar en ny kaffebar på Åsögatan, fyra skateboardhattningar in från Götgatan. Det var lite mingel. Cappuchino. Macchiato. Jag är skeptisk. Det finns ju redan en ytterligare två steg inåt. Och ett kvarter bort, två till. Vad hände med gammalt hederligt elbrygg. Jag funderar på att dra igång en egen kaffebar. "En slät kopp" ska den heta. På billyhyllan bakom disken står 10 tiptop-bryggare och puttrar. Det är tänt i taket. Man kan läsa både hänt extra och ICA-kuriren. Gästerna kan välja mellan de yppersta av bryggkaffesorter. Det finns både grädde och mjölk och hårda och mjuka sockerbitar. Man kan få små klippkort så att man kan få den tionde koppen gratis. Eller om man vill, en vetebulle.

Wa-sa-bi

Wabi är japanska och betyder "en skavank som gör elegant helhet". Jag undrar om ordet är släkt med wasabi, som ju borde betyda "liten gomspark som ger exelent helhet"?

Bushido är ett japansk tänkesätt som går ut på att man ska trotsa tre inre motstånd varje dag och vinna inre frid när man är 70.

Jag tillämpade bushido i kväll när jag äntligen tog mig ut till Hellasgården igen, men är rädd att förlora min wabi nu, om jag gör för många situps. Men i och för sig, jag bli överfallen av en pitbul i elljusspåret och få ett coolt ärr över ena ögat. Det vore något. Ett ärr över ena ögat, skavankernas Al Pachino. Wabi 4.0.

Japanska lär jag mig här.

Nu drar jag och tränar. För första gången sen den 9 oktober 06.

Jag VABBAR

Hemma med sjukt barn. Jag VABBAR som man säger inom den offentliga sektorn. Men grabben är inte sämre än att han kan vara uppe.

Jag märker att det blir svårare att skriva här i bloggen om man inte har den där turen till dagis och jobb i ryggen. När man är hemma så här, är det lite som att man fortfarande kliver omkring i lakanen, trots att man har både duschat, klätt sig och druckit kaffe. Det blir som ett koagel inne i huvudet. Hela lägenheten känns som ett koagel. Grabben kollar på Sunes sommar för uttifjuttonde gången. Jag ska ta en kopp kaffe till och sätta mig med ett långt manus som jag måste läsa igenom en gång till innan jag kan sätta tänderna i det. Det är ett prosamanus, så jag känner mig lite som ny i klassen. Vet inte riktigt vilka regler som gäller. Rör mig utmed väggarna. Känner mig fram. Jag skrev 5 sidor i går, men jag tippar att jag får radera dem. Och så lär det nog hålla på ett tag.
Fridens!

en svensk imamutbildning

Häromdan på väg hem i bilen hörde jag på radion hur den gamle folkpartiprofilen Lars Leijonborg talade sig varm för en statlig svensk imamutbildning.
Så att vi kan försäkra oss om att våra svenska imamer har en svensk värderingsgrund.
Sa Leijonborg.

Jag undrar vilken värderingsgrund han menar, för det sa han inte, han sa bara - i undertext - att vi INTE ska ha imamer som ägnar sig åt direktrekrytering till al-kaida och som utdelar fatvor till höger och vänster så fort de känner sig kränkta; utländska imamer, som kanske gud förbjude är utbildade i ett muslimskt land. Och han sa det med ett så humanistiskt och solidariskt tonfall, att jag för ett ögonblick förleddes att tro att han hade rätt.

För visst vore det schysst med en svensk imamutbildning. Det skulle säkert bidra till att öka självkänslan hos alla de muslimer som faktiskt bor här. Men det är när han blandar in den svenska värderingsgrunden i resonemanget, som jag börjar undra. Vad menar han? Menar han värderingsgrunden att alla ska tömma luddfiltret efter sig i tvättstugan, eller menar han värderingsgrunden att det är helt okej att låsa in flyktingbarn som har kommit hit utan sina föräldrar i små trånga rum utanför Ludvika, utan att lämna besked om ifall de ska få stanna eller ej?

När någon som Leijonborg - eller vem som helst - framhåller den svenska värderingsgrunden framför den lite kryddigt sydländska arabiska, är det ett slag i ansiktet på en högkultur där man utvecklade kokkonst och la matematiskt uträknade mosaiker i kobolt och zinkvitt, när vi fortfarande ägnade oss åt människooffer och idkade gruppvåldtäkt så fort vi lämnade vår egen härad.

Eller det kanske är den värderingsgrunden han menar? För han kan inte mena solidaritet med minoriteter, svaga eller utsatta. Det är knappast någon svenskt patent. Om man läser texterna noga, skall man finna att det snarare är ett muslimskt.

Och om han kommer dragande med det krista kärleksbudksapet blir jag direkt förbannad. För DET är defenitivt inget som har med den svenska värderingsgrunden att göra.

den gamle förtroendemannen

I kväll lägger jag ner energi på att försöka låta bli att uppröras över frågor som jag för tillfället är förtroendevald att bli upprörd över.
Det är allt jag kan säga i den frågan.

För övrigt har jag ägnat tid åt att kolla in några gamla tonårshjältar på youtube. Därefter bildgooglade på dem bara för att få se hur gamla de ser ut i dag. Och jag tänkte att det ju är läskigt hur tiden har farit fram med vissa.
...tills jag tittade mig själv i spegeln.

kungen av disco

Pojkar och flickor: Se och lär!

om utbrändhet

Jag hörde att många av dem som är sjukskrivna för utbrändhet på jobbet, i själva verket har brännt ut sig hemma. Jag kan relatera till det där. På jobbet följer ju allting i allmänhet någon slags rationalitet. Man följer rutiner, jobbar undan, kommer och går på bestämda tider och är inordnad i ett tydligt hierarkiskt system.

Hemma däremot...här står hemelektroniken på stand by och bidrar till den globala uppvärmningen och kostar pengar. Men räkningarna hamnar under kökssoffan, så man får ta dem när det kommer en påminnelse och vem fan kan hålla reda på alla telecomleverantörer som ska ha minst 340 kronor i månaden för sina tjänster.

Vägskatten ska betalas i tid. På kylskåpet satt en återbetalning från vägverket på 90 kronor, men inte längre. Och man vet att det är just DE 90 kronorna som kommer att vara skillnaden mellan en sommar hos kronofogden och en sommar utomlands.

Mat ska ätas, stekas, hackas, packas upp, sparas i kylskåpet och det ska diskas undan och dukas fram och diskas undan och dukas fram i ett evigt krestlopp som inte låter sig rubbas. Tomflaskor och gamla glasburkar ligger i en hög bakom dammsugaren så när man tar fram den väller hela sopberget ut på köksgolvet igen. Flera saker ska hållas i luften samtidigt. Ugnen är på, TV:n är på, telefonen ringer fast man har "NIX". Brandlarmet går för att man inte satte på fläkten eller för att man har glömt köpa ett nytt kolfilter och var köper man det då?

Har man katt, har man kattsandlåda och en liten spade som har hamnat längst in under badkaret, så man tar en sked istället. Och så hamnar den där skeden någonstans och man vet inte var, förhoppningsvis inte i köket igen. I barnkammaren har barnen byggt en koja för det är deras förbannade rättighet, men nu är klockan snart 9 och de har inte kommit i säng än och om de inte sover före halv 10 orkar de inte upp i morgon och då kommer man ju aldrig att komma fram till jobbet så att man får vila upp sig.

Äh, jag klagar i onödan just nu. Men visst har jag rätt? Visst skulle man vilja släppa sargen ibland och bara strunta i allting. Låta allt flyta tills det kommer någon annan, någon som är stor på riktigt, och styr upp?

1979

Jag promenerar från Zinkensdam längs Hornsgatan till Mariatorget. Det är vår nu och fredag och jag suger på impulsen att slinka in i en tobaksaffär och köpa ett paket cigaretter. Jag letar med blicken efter en hökare som skulle kännas rätt. Jag vet att det inte kommer att smaka gott om jag köper dem på 7-11 eller på någon annan jourkedja med video och lösgodis. Jag känner mig som en karaktär ur Gentlemen i dag. Om jag köper mina cigaretterna i en affär där man också kan köpa dyr och mycket ovanlig piptobak, slipper jag alla påminnelser om den eventuella cancerrisken.

Jag promenerar vidare. Det är en skör magisk bubbla jag rör mig i och jag undviker att titta upp mot bakgatorna. Det finns så mycket som skulle kunna störa bilden. Känslan av att det är 1979, jag gillar den, den är mitt centrum i dag. När jag passerar det lilla gymet bredvid Rival måste jag vika med blicken för att inte slungas ut i tankeperferin. Jag vill vara centrerad. Det är bra att gå. Men jag hittar ingen butik som känns värdig att sälja mig ett paket cigg. Så det får vara.

Framme vid mitt skrivbord startar jag skrivaren och slänger in en tuss parfymerad catch. Det är rätt gott.

mammapappabarn

För en stund sen nu när jag var ute i mina nya kvarter för att köpa lunch, råkade jag ofrivilligt stalka ett ungt par med en liten bäbis på så där en 5 månader. När jag kom till indiern för att hämta min starka kycklinggryta hade de just ätit lunch och var på väg att gå. Han stod redan i dörren och plockade med sin halsduk, medan hon stoppade ner den lille i barnvagnen. Han hade blicken riktad åt ett annat håll. Hon strålade kärlek mot sitt barn och jag fick intrycket att hon inte brydde sig stort om något annat än den lille, hon tittade upp och kastade en pliktskyldigt blick på sin man: "Ska vi gå?", varpå han gick mot dörren utan att svara.

Några minuter senare, när jag var på väg tillbaka igen, passerade jag ett café där den lilla familjen hade slagit sig ner för att ta sig en kopp kaffe på maten. Caféet var smalt som ett hål i väggen ju ska vara och han och hon satt på en träbänk som löpte längs ena väggen och tittade in i den andra medan barnet sov i sin vagn. Jag såg ingen lycka i deras ögon. Ingen kärlek. Ingen överhuvudtaget nukänlsa. Där fanns bara tomhet.

Det håller i max 4 månader till, tänkte jag. De har inte sex längre. Han tänker på andra och hon tänker bara på ungen. När de möts eller skiljs pussar de knappt varandra. Allt liv utanför den lilla familjen är en härva av kompromisser. Han försöker supa till med sina polare, men blir för full och har inte alls lika roligt som han minns. Och hon sitter med sina polare som ännu inte har fått något barn och försöker låta bli att prata om ungen.

Första barnet. Spricker det, så spricker det ungefär när barnet är 1 år. Det där första året är inte lätt. Man känner sig inte alls så lycklig som man trodde att man skulle, utan det nya livet känns mest som en för stor kostym som man omöjligen kan se hur man skulle kunna fylla. Och som man får man inte mycket tillbaka förrän barnet är i varje fall 7 månader.

Upplever man.

För under den där trista ytan händer något. Man kommer att upptäcka det när det första året är över och den lilla familjen äntligen börjar kännas invand. De omprioriteringar man tidigare fick kämpa med, känns nu naturliga. En ny säsong av någon smaskig HBO:serie börjar, och man börjar gemensamt kämpa för att få ungen i säng före 9. Och som på lek blir barnet den där yttre fienden som kan vara nödvändig för att stärka och lappa ihop en relation Det blir dags för dagis, och man får äntligen se sitt barn i ett större sammanhang. Och man kan börja längta efter barnet när man sitter där på sitt jobb, undra hur hon har det nu, hoppas att det går bra. Barnet blir en individ med ett eget liv och man börjar bygga en ömsesidig relation. Det första kvartsamtalet, det första föräldramötet, den första övernattningen hos en kompis. Man får nya kompisar som också är föräldrar och som har gått igenom exakt samma saker.

Och livet börjar kännas rätt så fräckt igen. Man blir kär igen.
Och gör en ugne till.

Läsningen

Jag måste läsa fler böcker. Så är det bara. Och just nu spelar det ingen större roll om det är bra eller dålig litteratur. Fler böcker ska ner. Måste jobba in den rutinen känner jag.

När jag var liten kunde jag kämpa mig igenom vad som helst. En sommar när jag var 15 läste jag Ringentrilogin, trots att jag hatade den (och gör fortfarande - nåja, hata är ett starkt ord, men ogillar starkt i varje fall). När jag var 20 kastade jag mig över James Joyce och tryckte i mig Odysevs (stavning?), tråkigt och allmänbildande, men jag gjorde det, gav mig fan på det och genomförde projektet liksom utan att känna efter så himla mycket.

Vad läser jag nu? Ingenting. Jag går omkring med Maja Lundgren i rockfickan och tar fram den ibland mest för att verka bildad. Pompeji, den är bra, men jag läser liksom inte. Det finns så mycket annat som pockar på istället. Läsa bloggar, skriva bloggar, kolla HBO, dricka Te och kolla motorbörsen. Säna grejjer. Men inte läsa böcker. Måste bli ändring.
Lästips?

Jag har för övrigt bytt lokal om det intresserar någon. Nu ska jag ut och fixa nytt skrivbord. Det gamla har barnen klottrat på.
Jag kanske kunde läsa det?

orsak - verkan

Skivfönstret utanför Ringens köpcentrum öppnar aldrig mer.

Ett moln i kallisonger

Om jag hade levat på Majakovskis tid hade jag nog rökt alldeles för många starka och svårt cancerframkallande cigaretter och jag hade varit svag för saltgurka och vodka. Jag skulle ha burit på flera skrivhäften fulla med opublicerade dikter, men hade nog hållit mig lite i utkanten av de hippa kretsarna (och säkert vikt med blicken om jag någon gång mötte den store M).

Jag skulle ha tillbringat dagarna på annonsavdelningen på någon redaktion och nätterna i ett kyligt och klent möblerat rum. Jag hade varit ensam. Under sängen hade jag förvarat buntar med subversiva trycksaker som någon hade bett mig att dela ut, men som jag på grund av rädsla för tsarens hemliga polis inte vågade sprida. En natt i mitten av januari 1917 skulle jag ha smugit mig ut på någon bro över Nevafloden och dumpat buntarna. Lite för sent hade jag insett att det ju var is på floden, varpå jag hade smugit ut på den och närapå drunknat när jag hackade upp ett hål där strömmen gjorde isen tunn, så att jag den vägen kunde göra mig kvitt de farliga bladen.

Under oktoberrevolutionen skulle jag ha dansat. Jag skulle ha varit vaken 4 dygn i sträck
Därefter skulle jag ha återvändt till mitt kalla rum.

Och när den nya hemliga polisen kom och frågade vad som hände med alla de där trycksakerna, skulle jag ha sagt att jag delade ut dem.

Varje morgon, samma trall

Om hur rutinerna nöter ner en...

Jag tänkte skriva

någon om min dag och jag tänkte beklaga mig en smula över en överväldigande trötthet.

Men

Jag såg just bilderna från branden i tyska Ludwigshafen, som krävde minst nio liv. En liten bäbis faller fritt, nedsläppt från ett fönster på fjärde våningen av föräldrarna, som hoppas att någon av brandmännen nere på gatan ska klara av att fånga den. Man kan se hur föräldrarna och några andra vuxna i fönstret flöjer det lilla barnet med blicken. Det är svårt att se några ansiktsuttryck, men de lutar sig ut och det ser ut som om någon av dem skriker.

Vad känner de där och då?

När man ser en sån där bild är personerna på den liksom av ödet utpekade. De är "såna som förr eller senare måste kasta ut sina barn genom fönster ur brinnande lägenheter". Man läser in någon slags beredskap inför den här händelsen i deras handlingar. Som att de visste att det skulle hända. Som om det tillhörde vardagen.

Men en brand som tvingar vuxna människor att kasta ut sina barn genom fönstren, har ett snabbt förlopp. Tio minuter tidigare fanns den inte i någons medvetande. Personerna på bilden levde sina vanliga, småtråkiga, vardagliga liv, med vanliga bekymmer och vanliga förhoppningar. Och den där ungen som om några minuter ska sväva fritt i luften kröp väl omkring på golvet och förde lite oväsen och kanske var man till och med lite irriterad över dess framfart.

Så händer det. En föraning, en doft, rop från trapphuset. Någon hostar.

Och så insikten om situationens allvar. Insikten om att det inte finns någon annan väg ut än genom ett fönster på fjärde våningen. Den måste ju bara existera där helt plötsligt och oväntat. Tio minuter, kanske mindre, från att man har hasat runt i sin vardag, till att man bestämmer sig för att lita på att en någon nere på gatan kan fånga upp ett litet barn när det har fallit fritt 12 meter.
Och man håller ut det genom fönstret och släpper.

Vad snabbt livet kan slå om.

Jag läste mig till att barnet på bilden överlevde. Alltså fattade de ett bra beslut där uppe i den brinnande lägenheten. Hur det gick med föräldrarna är okänt.
Kanske var det deras sista beslut någonsin.

natti natti

Den här helgen har varit en bra helg. Vi har hunnit med det mesta, till och med en liten stänkare hann jag ta. Och snö så att Stella kunde åka på den där snowracern jag köpte i Ringens köpcentrum för alldeles för mycket pengar den 30/12 blev det också - i ett par timmar mitt på dan i dag.

I går kväll åt jag tung mat på restaurang Moldau och planade ut på något ställe jag aldrig har varit på tidigare. Långholmsgatan, kändes som Svarta Månen 1986. De serverade öl i flaska och hade liveband som INTE spelade covers. Om jag vore ensam och ung skulle jag förmodligen hänga där tre kvällar i veckan.
Tänkte jag.
Men jag hängde i baren med en socionom och diskuterade barnuppfostran. Han han gav mig ett knippe hållbara tips som jag praktiserade så fort ungarna vaknade i morse. Eller: han gav mig ETT tips: Säg nej och visa att du menar det.
Holger skulle ha gått ner i brygga, men det fungerade bra tycker jag.
(Man måste säga ja också. Och mena det. Annars håller det aldrig i längden.)

I kväll har jag varit hemma hos min syrra och vi planerade hennes kommande bröllop. Det ser jag fram emot. Ungarna är inte välkomna och det kommer att bli värsta brakfesten efter vad jag förstår. Jag och brorsan ska vara toasmasters. Och bära kostym. Bara en sån sak!

Nu är klockan 23:36 och det är söndag. Min nya giv är att gå till sängs inte efter halv tolv. Sju timmar per natt ska man sova, annars dör man i förtid har jag hört. Så natti natti på er govänner.

helg igen

I kväll bjöd jag brorsan och hans två döttrar på gryta. De tittade på let´s dance medan jag jagade A och försökte slippa ifrån att vara häst åt M. När barnen hade somnat drack vi några bärs och pratade gamla minnen.
Det ni!