kylskåpspoesi

Det hände sig för en kort stund sen när jag dammsugade och kände mig obehaglig till mods, att jag såg ÅNGEST ligga inkilad mellan köksgolvet och vägglisten.

Kylskåpspoesi var ju sånt där som man gav varandra i bröllopspresent för 10 år sen, och som man stod och petade med på fester och kände sig lite poetisk hemma framför folks kylskåp. Bitarna är nu skingrade för vinden, men när de dyker upp gör de det ofta med någon slags obehaglig timing (biten FRUKOST låg till exempel under vår toalett när jag skulle kräkas för ett halvår sen). Jag vet inte vad det är, men jag blir alltid lika provocerad. Det är som att de pekar på luckorna i ens liv utan att man har bett om det och säger: "Se, så enkelt. tyd tecknen nu är du snäll!" Ungefär som new age. Ungefär som kvasipsykologi.

Så - biten ÅNGEST - självklart lät jag den försvinna in i dammsugaren.
Och tänk, ångesten försvann.

myskväll med OCR

Det är DEN kvällen i månaden. I kväll med den extra kryddan att Mimmi oupphörligen stör med frågan: "men hur mycket sa han från Glocalnet att det skulle kosta då?"
Jag: "Jag vet inte, sluta fråga så där."
Mimmi: "Men han måste ju ha sagt nåt."
Jag (kvider) "570 kronor va fan.."
Mimmi "Den här är på 914."

bilden

Jag gillar den här bilden så mycket, så jag måste publicera den igen. Den kommer från en mäklarannons avsseende objektet i bakgrunden. Huset ligger i västerbottens inland. 195 000 har jag för mig.
Killen är stor nu skulle jag tippa. Det kanske är han som säljer?

gomorron

DN i morse.
10 avsnitt återstår, varje fredag klockan 18. I ettan.

Dragon House

Jag var på Dragon House på Hornsbruksgatan. Där var det som teater på Shakespeares tid. Mitt i lokalen var plockbuffén för 75 kronor och vid borden kunde vi välja mellan den försvenskade menyn eller den hardcore kinesiska. Runt borden satt övre medelklassinnerstadsbor och A-lagare från 7-11. Vid bordet intill oss fyra välstrukna par som alla hade en ettåring i babybjörn. Jag gissar att de hade träffats på adoptionsresan för barnen var från Kina. Märkligt möte mellan de där barnen och serveringspersonalen. En reflektion bara: Som att en hand från det gamla landet sträcktes ut men inte kunde vidröra dem.

När vi kom till restaurangen lotsades en stackare som hade blivit psykotisk ut. Han spottade fradga och upprepade att han ville åka hem - ÅKA HEM - HEM NU! Han till och med slog till en tjej ur personalen. Hon slog tillbaka. Det var som på teatern på Shakespeares tid. Den där buffén i mitten. Kommunalarna som trängdes runt den. Och så vi med våra menyer. De fina nyadopterade paren. A-lagarna. Alla under samma tak. Och jag tänkte att vi väl fick fungera som rekvisita till varandras upplevelser. Upplevelsen att gå på fin restaurang för vissa, upplevelsen att vara på en riktig sylta för andra. Dragon House. Hornsbruksgatan.
Maten var god.

Ingenting blir som han har tänkt sig

Ingenting blir som man har tänkt sig men det är väl på tiden att man lär sig leva med det också. Den här våren har varit ett skämt på den fronten, men ändå sitter jag här och känner mig rätt nöjd. I morgon börjar i varje fall arbetet med en ny omgång Hotel Kantarell och det känns solit och handfast på ett sätt som jag behöver just nu. Om inte annat behöver min plånbok det. Men som sagt, läxan jag har lärt mig den här våren är att inte räkna ut någonting på förhand. Jag nästan skäms över vad jag har lovat mig själv och min omvärld som jag inte har kunnat hålla.
Vad var det som kom ivägen då? Livet. Steptokocker. Dåligt väder. Tvätthögarna på vardagsrumsgolvet.

Det jag egentligen är mest rädd för är att jag ska sluta utlova storverk från mig själv. Att jag en kväll kommer på mig själv med att inte drömma om den där sköna känslan jag kommer att känna när allt är i hamn en dag. Det där vissionerandet jag kan ägna mig åt. Dagdrömmarna som kan bli till mjuk bomull runt vissa stunder i min vardag. En vän sa till mig: Det är en oerhört tillfrädställande känsla att ha något man har gjort mellan pärmar. Att kunna ta på det. Att kunna säga att det här har jag och bara jag gjort. Det är drömmen om den känslan jag inte får ge upp. Annars är allt hunky dory.

Blir det för självupptaget?
Världen står i brand. Amerikanarna har borrat upp ett ozonhål stort som gotland över oss. Religonerna hotar att hugga varandra i strupen och på gazaremsan regnar det missiler över flyktinglägren. Och jag sitter här och tänker på min personliga framgång.
Kanske det. Jag kan känna det så ibland.

Bilden har Stella gjort.

Tillfälligt besök.

17:28, ljuset har kommit tillbaka.

förfluget ord

Förfluget ord kan inte tas i vingen. Hur gammalt det uttrycket än är, är det som skapat för att beskriva känslan man får när ljudet som betyder att ett mejl har fått iväg, ljuder från datorn. Det slog mig nu när jag drog iväg ett mejl till en polare som kanske inte bara stryker medhårs.

Solen skiner och det är dagsmeja men den torra kalla luften tycks ha parkerat här nu. Jag är hemma med sjukt barn i dag igen. Mimmi försöker plugga. Det luktar kaffe ifrån köket. Jag har en surdeg på gång som verkar otippat levande och i skafferiet en påse Saltå kvarns vetemjöl.

So long

hemma med sjukt barn

Jag blir hemma med sjukt barn i dag igen för jag vet inte vilken dag i ordningen under den här våren. Det är varje fall ingen idé att anmäla sig till försäkringskassan, för då skulle de nog börja misstänka bedrägeri.

Det är konstigt det där att man är så nervös för att bli misstänkliggjord trots att man är helt oskyldig. Jag har så vitt jag vet aldrig skattefuskat, ändå är jag skitnervös varje gång min deklaration går iväg. Mina blygsamma avdrag är alltid dubbelkollade både med paragrafer och alla kvittion finns alltid där, ändå tror jag att jag ska åka på någon slags straffavgift. Samma sak med försäkringskassan. Retroaktiv återbetalning, så heter min dämon. Hur en torr och saklig handläggare personligen ringer upp mig och konstaterar att jag har fubbat med VAB:en och bara vill meddela att jag är återbetalningskyldig på ett belopp om kronor 42 763 OCH FEMTI.

Så jag VAB:ar inte, utan stannar hemma med rent samvete och lite ont i magen över allt som borde ha gjorts i dag men som får skjutas på framtiden ytterligare en dag.

Greetings from Hemse!

and so it goes

...men jag ska inte kasta skit på Kay Pollak känner jag. Han vill ju gott i varje fall. Det har knappast med ondska att göra, det han håller på med. Över en mille gick och såg "så som i...", inte ett öga var torrt.
"Gör det bättre själv då", hör jag hur jag säger till mig själv.

I dag kan det inte vara lätt att heta Colin Nutley eller Helena Bergström. Tidningarna har rullat sig i sågningar. Fnissmuskeln lär ha fått sig en rejäl omgång runtom på kultur och nöjesredaktionerna i slutet av förra veckan.

Är det någon som minns "Änglagård"? Jag hade varit utomlands i några månader och kom hem till en pånyttfödd nation. Har du sett DEN? Mer sa man inte. DEN! Och när jag gick till biografen där på Kungsgatan för att se DEN, var det som att gå till ett maranatamöte. Folk grät redan innan. Colin Nutley var kungen över alla här. Den svenska sommaren var återupptäckt. Den svenska landsbygden och den svenska småbonden var återupprättad. Och Ernst Günther var så gullig. Det tyckte alla.

Men det var då. Det är bortglömt nu.Nu är det "Angel" och lustmord i hela dagspressen och roliga skämt i Pangprego i P3, and so it goes.
Men Colin kommer igen, jag lovar. Och näste man till rakning kan mycket väl heta Kay Pollak.

känslofetischism

Jag försöker hämta mig efter gårdagens "Så som i himmelen", där Kay Pollak saluför idén om tillvaron som en polaritet mellan manlig rädsla och kvinnlig styrka. Scenen där Ingela Olsson kommer hem till sin förkrympte prästmake efter en vild festnatt och han försöker få henne att be om förlåtelse för sina synder är..jag vet inte var Kay Pollak har fått det där ifrån, men inte är det verkligheten i varje fall. Jag famlade i soffan efter en stor kudde att gömma mig bakom, men hittade ingen, så ett par snorgråtmarinerade scener senare gick jag ut i köket.
Och nu känns det som att jag har blivit överkörd av en 105 kilos manligt svettig ångvält med skjortan löst uppknäppt över ett halsband av indianpärlor. Kay Pollak, känslofetischisten. Jag säger bara det.

Det snöar nu (bilden). Det är minus 1 ute. Vi tänker inte gå ut. Frukosten får lojt glida över i lunch och sen i middag. Och däremellan kan vi ju kolla mer film. "There will be blood", är det någon som har sett den?
Gört!

långfredagens morgon

Det är på morgonen fortfarande. Klockan är lite före 9 på långfredagen och hela familjen befinner sig i samma lantkök, men ingen äter frukost. Någon försöker sova, någon försöker blogga, någon försöker pussla ner alla kakformar i samma för ändamålet avsedda utdragslåda och någon försöker hjälpa till. Det gäller att pussla rätt, annars kan man bli fast i uppgiften under hela dagen. Det där skramlet av metall mot metall, och utropen av vrede när det inte går den här gången heller, den stigande frustrationen - snart ligger alla kakformarna på golvet igen och den där lådan får förbli tom till någon med expertkunskap på området har vaknat.

Ungarna vill se film. Råttatouille. Eller: först Narnia och sen Råttatouille. De är alltid lika heta på film när de kommer hit. Mormor och morfar har hyllan full. Och de har alla TV-kanalerna. Utanför böljar det gotlandska landskapet, men de sitter framför TV:n dagarna i sträck. Här finns snabb internetuppkoppling också, trådlös. Så vi som är stora sitter framför datorerna. Men det spelar kanske ingen större roll. Ute är det +2 och ful snö på marken. Det blåser på från nordväst. Man kan inte gå ut i vilket fall som helst.

Jag lärde mig ett nytt uttryck på båten hit: "bekräftande miljöer". Bloggen och dess kommentarsfunktion är den sån - en bekräftande miljö, som man tydligen ska hålla sig borta från om man vill ha sin andliga hälsa i behåll.
Men jag börjar blogga nu igen. Så smått.
Salve!

mitt i pausen - ständigt dessa siffror

Vanlig morgon. Jag vaknade klockan 04:45 av att någon hade kissat i sängen. Men det gör inget, jag gick och la mig 22:30 i går och kunde somna om efter en kort stund och sov ända till 06:30.

Varför dessa siffror? Jag kommer på mig själv med olika matematiska uträkningar i huvudet nästan jämt. Just innan jag somnade hade jag räknat ut hur mycket sömn jag hade hunnit med och hur mycket jag hade kvar. Och sen när jag att spänd som en fjäder vid frukostbordet och tittade på tidningen, la jag ihop summorna och kom fram till 7 och en halv timma. Och tänkte en stund på hur mycket pengar jag har på ena kontot. Och det andra. Och på hur mycket som ska ut.

DN-på stan hade köpt en röd soffa som de drog runt på stan och bjöd "helt vanligt folk" att sitta i för en pratstund. En ung kille som hade varit uteliggare sen -01 fick soffan tillslut. Han skulle flytta in hos en kompis men hade inga möbler.
Hur ska det gå för honom, tänkte jag. Soffan var så ful att jag är rädd att han kommer att skrämmas ut på gatan igen, av rent estetiska skäl.

Jag sitter på Spuntino.Kiillen vid bordet intill berättar att han käkade 8 vofflor med sylt och grädde i går kväll klockan 11. Sen gick han och la sig. Ständigt dessa siffror. Ständigt detta räknande.

Paus, lägesrapport

I veckan som kommer byter min lillbrorsa tillbaka till DN. Han har haft Svenskan i ett och ett halvt år, men nu orkar han inte längre. Jag tror att han känner sig rätt instängd. Svenskan eller DN, längre än så kommer man inte i Stockholm i dag när det gäller morgontidningar. Två mörkblå ledarsidor. Två lövtunna kultursidor. Två hammarbyfrälsta sportsidor. Det är till stor del genom dessa vi bildar oss vår uppfattning om världen. Ibland undrar jag hur den ser ut egentligen.

Jag pausar nu på tredje veckan. Solen tittar fram alltmer och folk börjar intressera sig för vad man ska göra i påsk. I går ute på Willys stormarknad fick ungarna syn på påskägg som såg ut att rymma en kubikmeter godis ungefär. Jag sa någonting i stil med "tänk er de där på påskafton", men de svarade inte ens. Tanken var för orealistisk. För mycket av en utopi. Annars har de gått mest på socker hela helgen. Vi låter dem plocka ihop sina lördagsgodispåsar själva och i början brukade de stanna vid ett modest hekto, men nu är de uppe i ett halvkilo var, minst. Men det mesta brukar hamna i baksätet eller under soffan (eller i min käft), så det är inget att oroa sig för tror jag. De ser friska och spänstiga ut. Går sällan. Springer hela tiden.

Det finns inte så mycket att säga gällande mitt arbete. Jag träffade en person i veckan och började prata alldeles för mycket, så mycket att jag inte kunde sova sen på natten. Måste lära mig att hålla käft tills jag själv har gett det en rättvis chans. Om jag började ta råd nu, skulle det inte bli något skrivet alls.

Tomas Andersson Wij hade turnépremiär i onsdags. Det var strålande. Publiken stod upp efteråt. "Tommy och hans mamma" har aldrig låtit bättre.
Har ni hört den?
Om inte: se till att få göra det.

So long
Anders

hurra för pausen

Jag vill ändå avlägga någonslags rapport.
Allt går bra, men lite trögt. Jag skriver, men insteget är högt och jag måste vara alldeles tyst och i mig själv innan jag kan sätta mig ner. Faktum är att jag aldrig har varit med om något liknande. Då och då upplever jag stunder av absolut närvaro och inspiration, tystnaden runtomkring mig, men ännu glider jag allt för lätt ur.

Ibland surfar jag runt på bloggar och då känner jag hur mycket jag saknar hela den världen. Känslan av att inte få vara med är stark, trots att det är jag själv som har valt att ha det så ett tag nu.

I dag har jag hjälpt en kompis med praktiska grejjer. Har kört bil fram och tillbaka till östermalm och burit olika fåtöljer upp och ner i olika trappor. Jag har installerat trådlöst hemma och jag har bytt e-mail: asparring@gmail.com.

Nu är det tyst i Årsta, jag hör bara det där svaga bakgrundssuset som ju är där hela tiden. Ute är det mörkt och egentligen finns där inget annat än speglingarna i fönsterglaset. Lägenheten börjar kännas mer än trång. Nu ska jag diska och gå och lägga mig.

Gonatt. Vi hörs snart igen.
Anders