Nu har Stellas älskade kusin Feliz åkt hem till Stockholm igen. Stella är nog lite orolig över hur det ska gå, men vi får ge oss ut på en social runda tror jag. Hittar vi en familj med en tjej på 6 och en liten kille på 3,5 blir det våldgästning. Vi har överhuvudtaget haft lite otajming på den där fronten i sommar. Stella och Mårten har varit hänvisade till varandra mest hela tiden. Visst är det fint med syskon, men åldersskillnaden är fortfarande rätt stor och Mårtens svärdslekar passar inte riktigt Stella.

Frank är här. Han är 12 år och Stella älskar honom, men den här sommaren älskar Frank bara World of Warcraft. Stella far runt och är rätt kul just nu. Hon vill ha uppmärksamhet tror jag. Hon står här vid min sida och försöker stava sig genom texten, ser sitt namn. MEN VAD SKRIVER DU PAPPA. ÄR DET EN BOK. Tyst! Pappa skriver. Den gamla klyschan har man ju läst i en och annan ungdomsroman. Dåliga män som stänger in sig i arbetstrummet för att få vara ifred med förevändningen att de måste skriva. Är det jag? Hur många livskrisromaner har man läst som är skivna under de förhållandena. "En gift mans dagbok" av Sven Lindqvist? Det kan jag slå vad om.

Nu sitter hon i mitt knä. Hon vill komma åt datorn tror jag. Datorn är ju fönstret mot värdlen, det märkte man inte minst i Skåne, där vi fullständigt saknade uppkoppling. Hela familjen blev liksom deprimerad. Ungefär som en broms som sitter fångad bakom en fönsterruta. All aktivitet avtar. Tillslut dör bromsen. Kvävs av sin egen passivitet.

Mårten vill gå ut till djuren. Det finns några gäss och en flock höns och tuppar här. Men vinden står på från havet och det regnar in från sidan. Det är lera på marken.

Är du färdig nu?